En resa mellan Kuddnäs och Helsingfors

Brev från Zacharias Topelius till Sofia Topelius 11.9.1865

Vi är nu välbehållna här, efter en så lycklig och angenäm resa att den liknat en lustfärd i jämförelse med så mången annan, när vi piskat oss framåt i regn och dusk. Det var som hade en god ängel gått framför oss och jämnat alla våra vägar och förskingrat alla mörka moln, som betäckte himmelen ända till vår avresas timma. Allt från det att vi lämnade Kuddnäs, följdes vi oavbrutet av det härligaste sommarväder. De små regnstänkar som fuktade vägarna kort förut och sedermera natten mot fredag, tjänade blott att uppfriska luften och nedslå allt damm. Onsdag afton fortsatte vi resan i härligt månsken genom Kauhavas och Lappos vilda ödemarker, tilldess att vi kl. ½ 10 hamnade på Alasaari vid Lappo kyrka och obligerade en beskedlig lanthandlare, som krupit till kojs där, att taga sin reträtt i kammaren innanför. Torsdag lät vi kl. ½ 3 e. m. ekipagerna stanna på vägen utanför Stenbäcks, gick in, drack kaffe och hade svårt att kl. 4 undkomma deras välmenta enträgenhet. Nattkvarter togs redan kl. ½ 8 på Tulijoki, emedan det började att dugga och vi hade framför oss ett 7 fjerndels håll. Men sedan vi på fredagen varit i rörelse vid första dagbräckningen, kom vi i god tid kl. ½ 10 f.m. till Visuvesi. Där åt vi stadig frukost, lämnade vagn och kärra i helpension samt gick kl. 12 ombord på ångbåten Wladimir, som över nästan spegellugna sjöar förde oss söderut. Blott på stora Näsijärvi kändes en liten gungning; vi åt middag ombord – d.v.s. jag och de tre barnen, som hade bästa aptiten, de övriga ville ej ha mer än efterrätten – och så kom vi kl. 7 på kvällen till Tammerfors. Här tog vi in i dyningarna av marknadsvimlet hos fru Lundahl, som först ej sade sig ha rum, men sedan befanns ha hela den stora präktiga våningen med dess två magnifika salar tom, i förväntan på lagman Blåfield, som skulle komma andra dagen. Det dröjde ej länge innan alla flickorna var i den vackra lummiga trädgården vid forsen därutanför och sjöng i månskenet: ”hör du forsens vilda fall?” – Efter en nätt thésoupér gick jag med de unga ut över stora bron, kring fabrikerna och sedan tillbaka över den pittoreska språngbron. Det var en förtjusande afton – den mäktiga forsen glimmade som smält silver i månskenet, linnespinneriet var illuminerat med gas för nattarbetet, och månen belyste de höga, gula fasaderna av bomullsspinneriet. Längre bakom låg en bred ödemark av ruiner och aska, där eld ännu kolade under källarvalven. Vid branden har allt gått ytterst konfyst; en stor del herrar hade varit ute på jakt och kördes plakata hem, när brandsignalerna stört deras aftonrummel på en av villorna. Alla hade skrikit och ingen lytt den andra vid släckningen. Blott en handlande Engström, som varit kompagnon med handl. Hildén och visste att Hildén hade krut i källaren, lämnade sitt eget oassurerade varulager att brinna och skyndade att uppbryta Hildéns källardörrar samt bortbära krutet. Det var vackert gjort. Hildén själv befann sig ibland det muntra jaktsällskapet. Hos fru Lundahl prisades mycket svåger Lybecks hjälpsamhet. Han låg ju där den natten på genomresan och hjälpte dem berga, fast det sedan icke behövdes. – Lördag morgon kl. ½ 8 gick vi ombord på ångbåten Elias Lönnrot och fortsatte resan till Lempelä kyrka (Lembois); gick därefter med sakerna en verst över åsen och besteg sedan en liten ångslup Udaschda, som förde oss till Tavastehus. Det var en fullkomlig sommardag; så varmt att man knappt tålde överplagg och nästan alldeles lugnt – allt detta under passage genom de vackraste sjöar. Visst reste vi den dagen något fastande, för vi åt ej förrän kvällsvarden, men vi doppade kaffe med Fannys händers verk och tants oerhört välsmakliga, kolossala namnsdagskrans. Bland det talrika sällskapet var mamsell Ahlstubbe, som följde oss troget ända till Hfors, och berättade för vem som ville höra på hur hon nu förde med sig allt vad hon fått bärgat från sin gård, och det var en säck med smått skräp, en dito korg och hennes ålderdomströst, hunden Totte. Det var både ynkligt och löjligt att höra gumman stackare, som nu med sina 66 år på nacken miste den fristad hon sparat ihop åt sig under 48 års mödor. Gård och husgeråd var värda 1500 rubel, varav blott 500 var assurerade, och när hon återkom från en resa till sin bror, fann hon en askhög, på vilken hennes trogna Totte satt och grät. Nu skulle hon tillsvidare bege sig till Villmanstrand och försöka börja på nytt. Emilie tyckte att hon hyggat sig på gamla dagar, fast den goda språklådan var oförminskad, och hennes närmaste bekymmer var nu hur hon skulle få fri passage för Totte på järnvägen, i egenskap av knähund, som hon skulle hålla i famnen, men det hade sina sidor, för Totte var en ganska respektabel volym om ett par lispunds vikt. Och så måste hon lämna Totte, som kom i krakel med alla kamrater på ångbåtarne, uti konduktörens rövarehänder. – I Tavastehus mådde vi gott hos Nordins, var på fötter söndags morgonen kl. ½ 5 och avreste kl. ¼ över sex till Helsingfors, dit vi anlände kl. 10, mottagna av Hildegard, Berndt, Amalia, Deckers och andra vänner i önskelig välmåga.