Brevet är daterat i Uleåborg den 30 januari 1857.
Hwad nöden i de öfre socknarna af detta län beträffar, så tål den inga förgyllningar; ty verkligheten är i sanning ryslig. Man kan nog tänka sig, att, då t. ex. Kuolajärvi, Sodankylä och Kittilä lappmarksförsamlingar äfven i de föregående årena fått missvext, som torde medtagit det lilla de egt, och då nu åter inträffade en så total missvext, att af årets gröda endast den af frost gulnade halmen återstod, äro icke allenast den fattiga delen af befolkningen, utan äfven den bofaste alldeles utan bröd. Och detta står ej att finnas der, minst för den utblottade. Förr war Arkangel den ort, derifrån det erhölls mjöl; men nu är det annorlunda. Mjölfarkoster ha under sista höstens stormar dels förolyckats, dels fastfrusit långt borta ifrån bestämmelseorterna, och få hunno till hvita hafvets stränder. Derföre har mjöl priset också der wuxit högt (jag har hört mattan der betalts med öfver 10 silfver rubel). Dessutom är det icke ringa wäg ifrån hvitahafvets kust till finska socknar. Redan dessa förhållanden, då man ännu tager det i betraktande, att renafveln är redan ganska ringa, och hästarna kunna swårligen uthärda med transport genom obanade ödemarker i winterns djupa snö, torde förklara nödens rysliga verklighet. Wäl säger man: lappen lefwer nog äfven utan bröd. Det har i år sken för sak. Förr fanns det renar, vilda och tama; under förra misswextårena fanns äfven skogsfogel; men nu, såsom sagt, äro renarna nästan utödda, och nöden tvingar den hungriga att fälla den första och den sista han ser, så att de sista torde icke se nästa sommar. Men äfven de föreslå ej till föda, och skogsfogel skall det ej finnas. Således är endast den den af frost skadade halmen det enda hufvudsakliga näringsmedel. Bark fås ej under vintern mycket, och hvem hoppades icke sista vår på god års vext. Derföre skall folket, som förtärt frostbitet halmbröd med den lilla mjölktår, den ringa och dåliga ladugården kan afkasta, till stor del sjuknat in, och de dö man kan säga, – i hunger, om också detta sker mera indirekt; ty menniskolif uppehålles ej länge med halm. De som äro friskare, och ännu det förmå, begynna wandra ut, för att heldre tigga än gå den rysliga hungersdöden till mötes. – Förhållandet i andra trakter, såsom i en del af Kuusamo, Pudasjärvi nästan hela Kianto, Kuhmoniemi m. m. torde likna sig detta, om ock med några modifikationer. Trakter, der det fås fisk nästan vintern igenom, hafwa fördelen deraf framföre andra. Sik fås om hösten ända till jul. I början af februari begynner lakfångsten, som räcker in på mars; och då åar och träsk begynna visa öppningar, fortfar fångsten.
Men äfven denna näringsgren är tillfällig och vanskelig. – Den ädle menniskovännen har skyndat till hjept i nödens stund; men innan hjelpen hinner dit, der nöden dödar, hur mycket kunnat inträffa. Det är långt till lappmarkens gränsor, snön, som fallit under loppet af denna månad i ovanlig mängd, står redan här öfver en aln djup, hvad då Nära lappmarken, dit vägarna gå genom djupa ödemarker och äro snart igenyrda? Nödhjelpkommitteer borde bildas äfven i dessa olyckliga trakter för att utdela, der nöden är störst, de gåfvor, som komma. De lindra nöden om också de ej förslå för många.
Högtärade Brors vänfaste
J. Bäckwall.
© Svenska litteratursällskapet i Finland, 2018