Detta är utdraget i original, dvs. den här texten är inte moderniserad.
Den gamle borgarekungen satt i sitt rum med papper och sigiller framför sig på skrifbordet, när dottern inträdde. Hon steg fram och kysste hans hand, hvarpå han välsignande lade sin hand på hennes hufvud. Det var den vanliga morgonhelsningen, som aldrig försummades. Men i dag tryckte Ester ovanligt varmt sin kyss på den vissnade handen.
– Hvar har du varit? Jag har redan två timmar väntat på dig, puttrade åter fadern med sin ytterliga punktlighet och sin vana att sist klockan sex se dottern hemta hans morgondryck, som bestod af ett glas svagdricka, till hälften blandadt med mjölk.
Frågan var enkel, men der behöfdes mod att svara derpå. Och allt Esters mod sjönk, när hon såg den gamle, älskade fadern mera vissnad och åldrad än hon tyckte sig ha sett honom förr. Hon hade kännt hans hand darra på sitt hufvud; huru var det möjligt att hon ännu kunde bereda honom en sorg på hans lefnads afton!
Men att tala sanning, var den första regel, hvilken hon lärt från sin späda barndom, och Ester Larsson kunde ej ljuga. Hon svarade derföre med darrande röst:
– Jag besökte en sjuk.
– Du hade kunnat välja en annan tid, sade fadern. – Medan du glömde mig, har jag tänkt på dig. Se här, jag har åter genomgått mitt testamente och tillagt för din räkning, utom det förra, sex mjölkande kor. Jag kan gå hädan med lugn; du skall blifva försörjd.
– Min far!
– Du skall blifva försörjd. Du går ej tomhändt ifrån din faders hus, och du kommer till ett rikt bo som genom din omsorg skall blifva dubbelt rikare. Afbryt mig icke, jag vet hvad du vill säga. Rikedom är icke allt, men dock mycket i verlden. Rikedom är oberoende för en sjelf och makt att göra andra godt. Använd den väl och förståndigt, så skall den göra dig lycklig. Det beror på dig sjelf, ty du blir den styrande. Din man är en hederlig karl, och det är tillräckligt. Att han för öfrigt står under dig uti förstånd och kunskap, deröfver skall en klok hustru aldrig sörja, ty det är till bådas fördel.
– Förlåt mig, min far, men hvar gång jag sett ett brudpar vigas, har jag alltid hört presten säga: hustrun skall vara sin man underdånig, såsom Sara kallade sin man Abraham herre. – Ni sjelf skulle aldrig ha böjt eder under en qvinnas vilja.
– Det är sannt, men det kommer an på huru vår Herre skiftar gåfvorna. För en enfaldig man med en enfaldig hustru går allt åt skogen. Endera af dem skall tänka för den andra, och har det fallit på hustruns lott, så må hon i Guds namn följa sin kallelse.
– Men det är mot skriften. Och hur skall en sådan hustru kunna älska, vörda och akta sin man?
– Man högaktar icke alltid här i verlden det som är klokt, utan det som är rätt. En rättskaffens man kan hafva fått ett ringa pund af vett och dock vara aktningsvärd. För resten är det med dig en afgjord sak och nödvändigt för slägten, ty vårt bo får ej skingras. Du skall en gång förstå att jag sörjt för din välfärd.
Den afgörande tonen väckte Esters brutna motstånd till lif. Att säljas för slägtens bästa, att bortskänkas, utan att en gång frågas derom, – detta var dock för mycket.
– Förlåt mig, min far, begynte hon åter. – Ännu har presten ej läst det lås, som binder mig. Ännu är jag en fri varelse. Jag kan ändra ett beslut, som aldrig var mitt.
© Svenska litteratursällskapet i Finland, 2018