Hallonmasken - original

Hallonmasken - original

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Hvad nu? skrek stora syster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade stora syster förtretad.
– Ja, när vi rensade hallonen, sade Therese ...
– Så kröp han fram ur det allrastörsta, fortsatte Aina ...
– Och om någon hade ätit det hallonet, sade Therese ...
– Så hade han ätit masken med, sade Aina ...
– Nå hvad sen? sade Lorenzo.
– Äta en mask! utropade Therese.
– Och bita ihjäl honom! suckade Aina.
– Kantänka! sade Lorenzo skrattande.
– Nu kryper han på bordet, skrek åter Therese.
– Blås bort honom! sade stora syster.
– Trampa ihjäl honom! smålog Lorenzo.

Men Therese tog ett hallonblad, sopade masken varsamt på bladet och bar honom ut på gården. Då märkte Aina att en sparf satt på planket och lurade begärligt på masken. Strax tog hon bladet med masken uppå, bar det till skogen och gömde det der under hallonbuskarna, så att icke den illpariga sparfven kunde hitta maskens gömställe.

Ja, hvad är det vidare att berätta om en hallonmask? Hvem vill lägga ett strå i kors för en sådan liten maskbyting? Den som blott finge bo så vackert som han, i en sådan friskt doftande mörkröd stuga, långt borta i den tysta skogen, mellan blommor och gröna blad!

Nu var det nära middagen, och så åto alla till middagen hallon och mjölk. – Strö lagom socker, Lorenzo, sade stora syster. Men Lorenzos tallrik liknade en drifva om vintern, med litet rödt under snön.

Straxt efter middagen sade stora syster: Ja, nu ha vi ätit upp hallonen och ha intet att sylta till vintern. Det vore skönt att nu ha två korgar fulla med friska bär; dem skulle vi alla rensa i afton, och i morgon skulle vi koka dem i den stora malmgrytan, och så skulle vi äta våfflor med hallonsylt!

– Kom, så gå vi i skogen att plocka, sade Therese. – Ja, det göra vi, sade Aina. – Tag du den gula korgen; jag tar den gröna.

– Gå ej vilse, och kom vackert hem till qvällen, sade stora syster.

– Helsa hallonmasken, sade Lorenzo gäckande. – Nästa gång jag träffar honom, skall jag ha den äran att äta upp honom.

Nu gingo Aina och Therese till skogen. Ack, det var så vackert, så herrligt! Visst var det besvärligt ibland att klifva öfver kullfallna träd och fastna i qvistarna och processa med enrisbuskarna och duellera med myggorna, men hvad gjorde det? Flickorna klefvo raskt på med uppskörtade klädningar, och så kommo de långt in i skogen.

Här var godt om kråkbär, blåbär och hönsbär, men ondt om hallon. Flickorna gingo allt längre, och slutligen kommo de ... nej, det kan ingen tro ... de kommo till en stor skog af hallon. Här hade fordom varit skogseld, och nu hade här vuxit hallonbuske vid hallonbuske så långt ögat såg. Hvar buske dignade till marken af de största mörkröda, mogna hallon, så att maken till rikedom på bär ännu aldrig varit funnen af två uppskörtade bärplockerskor.

Therese plockade, Aina plockade; Therese åt, Aina åt. Om en liten stund hade de korgarna fulla. – Nu gå vi hem, sade Aina. – Nej, låt oss plocka ännu litet mer, sade Therese. Så ställde de korgarna på marken och begynte att plocka i sina förkläden, och det dröjde ej länge, så voro också förklädena fulla.

– Nu gå vi hem, sade Therese. – Ja, nu gå vi hem, sade Aina. Båda flickorna togo sin korg i ena handen och höllo upp förklädet med den andra. Och så begynte de vandra hemåt.

Men detta var lättare sagdt, än gjordt. De hade aldrig varit så långt i den stora skogen, der funnos inga vägar och stigar, och snart märkte flickorna, att de gått vilse. Det värsta var att trädens skuggor blefvo allt längre i aftonsolskenet, fåglarna begynte flyga hem till sina bon, och daggen föll. Slutligen gick solen ned bakom tallarnas toppar, och det blef svalt och skumt i den stora skogen.

Flickorna blefvo ängsliga, men gingo beständigt vidare fram och väntade att skogen skulle blifva slut och röken synas från deras hem.

När de så gått en lång stund, blef det mörkt. De kommo nu fram till en stor slätt, bevuxen med buskar, och när de sågo sig omkring, så mycket de förmådde i mörkret, märkte de, att de hade gått i en stor rund ring och att de åter befunno sig bland de många sköna hallonbuskarna, der de plockat korgar och förkläden fulla. Här satte de sig trötta på en sten och började gråta.

– Jag är så hungrig, sade Therese.

– Ja, sade Aina, – ack, om vi nu hade två dugtiga smörgåsar med kött på.

Som hon sagt det, kände hon någonting i sin famn, och när hon tog derpå, var det en stor smörgås på knäckebröd med fågelstek derpå. I detsamma sade Therese: det var besynnerligt; jag har en smörgås i min hand.

– Jag har också en, sade Aina. – Törs du äta?

– Det törs jag visst, sade Therese. – Ack, den som nu hade ett godt glas mjölk!

Som hon sagt det, kände hon ett stort glas mjölk mellan sina fingrar. Straxt derpå sade Aina: Therese! Therese! Jag har ett glas mjölk i min hand! Det är alltför besynnerligt.

Emellertid, efter flickorna voro hungriga, åto och drucko de med den bästa aptit. När detta var gjordt, gäspade Aina, sträckte ut armarna och sade: ack, den som nu hade en mjuk säng att sofva uti!

Knappt var det sagdt, innan hon kände bredvid sig en fin, mjuk säng, och detsamma märkte äfven Therese. Flickorna tyckte det vara högst förunderligt, men sömniga och trötta, som de voro, tänkte de ej mera derpå, utan kröpo i bäddarna, läste sin aftonbön och drogo täcket öfver hufvudet. Det dröjde ej länge, så voro båda i sömnens armar.

När de vaknade, stod solen högt på himmelen, det var en herrlig sommarmorgon i skogen, och fåglarna flögo lustigt omkring i toppar och grenar. Nu först blef flickornas förundran obeskriflig, när de märkte att de sofvit i skogen midtibland hallonbuskarna. De sågo på hvarandra, de sågo på sina bäddar, som voro af finaste linne, utbredt öfver mjuka löf och björnmossa. Ändtligen sade Therese: är du vaken, Aina?

– Ja, sade Aina.

– Men jag drömmer ännu, sade Therese.

– Nej, sade Aina. – Men här bor visst en god ande bland dessa hallonbuskar. Ack, om vi nu hade en varm kopp kaffe och en god semla att doppa i kaffet!

Knappt var det sagdt, innan bredvid dem stod en liten bricka af silfver med en förgylld kanna, tvenne koppar af äkta porslin, en fin sockerskål af kristall, en silfvergräddsnäcka och några rara, varma hvetebröd derpå. Flickorna slogo i kopparna det raraste kaffe, lade socker och grädde uti och läto sig väl smaka. Aldrig hade de druckit så skönt kaffe.

– Nu ville jag gerna veta hvem som gifvit oss allt detta, sade Therese med en tacksam min.

– Det har jag gjort, mina kära små flickor, sade i detsamma en röst ur buskarna. Flickorna sågo sig något häpna om, och märkte en liten vänlig gubbe i hvit rock och röd mössa, linkande fram mellan buskarna, ty han haltade litet på venstra foten. Hvarken Therese eller Aina kunde af häpnad säga ett ord.

– Varen ej rädda, små flickor, sade gubben, och grinade vänligt emot dem, ty skratta kunde han ej riktigt, hans mun var på sned. – Välkomna i mitt rike! Ha ni sofvit godt och ätit godt och druckit godt? frågade han.

– Ja, det ha vi visst, sade båda flickorna, – men säg oss ... och så ville de fråga hvem gubben var, men de vågade icke.

– Jag skall säga er hvem jag är, sade gubben. – Jag är hallonkonungen, som herrskar öfver hela detta rike af hallonbuskar, och här har jag bott i flera tusende år. Men den store anden, som herrskar öfver skogen och hafvet och himlen, har icke velat att jag skulle högmodas öfver min konungsliga makt och min långa lifstid. Derför har han befallt att jag en dag hvart hundrade år skall förvandlas till en liten hallonmask och lefva i en sådan svag och värnlös gestalt från solens uppgång allt till dess nedgång. Under denna förvandling är mitt lif beroende af den lilla maskens lif, så att en fågel kan äta mig med sin näbb, ett barn kan plocka mig med bären och förtrampa med sin fot mitt tusenåriga lif. Nu var det just i går min förvandlingsdag, och jag blef plockad med hallonet och var nära att trampas ihjäl, om ej ni, beskedliga barn, hade räddat mig. Alltintill solens nedgång, låg jag värnlös i gräset, och när jag blåstes ifrån ert bord, har jag vrickat min ena fot, och min mun har af förskräckelse kommit på sned. Men när det då blef qväll och jag återfick min rätta gestalt, såg jag mig om efter er, för att tacka er och belöna er. Och då fann jag er båda här i mitt rike och mottog er båda så godt jag förmådde, utan att mycket skrämma er. Nu vill jag skicka en fågel i min skog, att visa er vägen hem. Adjö, kära barn, tack för ert milda hjerta, hallonkonungen skall visa att han icke är otacksam.

Flickorna räckte nu gubben sin hand och tackade honom, hjertligen glada att de i går hade skonat den lilla hallonmasken. De ville nu gå, men i detsamma vände sig gubben än en gång om, grinade försmädligt med sin sneda mun och sade: helsa Lorenzo och säg att när vi nästa gång träffas, så skall jag ha den äran att äta upp honom.

– Ack, gör icke det, herr hallonmask, utropade båda flickorna, mycket förskräckta, på engång.

– Nå, för er skull må det vara förlåtet, svarade gubben; – jag är icke hämndgirig. Helsa Lorenzo och säg, att han också har att vänta en gåfva af mig. Farväl!

Nu togo flickorna sina bär och hoppade, lätta om hjertat, framåt i skogen, allt efter den väg, som fågeln flög. Så sågo de om en ganska kort stund skogen ljusna och förundrade sig ej litet, att de i går kunnat gå så långa krokvägar. Och det kan man tro, att der blef en glädje, när de två kommo hem. Der hade alla väntat, alla sökt dem; stora syster hade ej fått en blund i sina ögon, hon trodde så visst, att vargarna uppätit hennes kära små flickor. Men Lorenzo mötte dem med en korg och ropade: kom och se, här är någonting, som hitbars nyss af en gammal gubbe åt er!

När flickorna upptogo korgen, se, då voro der tvenne par de allraskönaste armband af mörkröda ädelstenar i skapnad af mogna hallon, med påskrift: »åt Therese och Aina»; och bredvid dem låg en kråsnål af diamant i skapnad af en hallonmask med påskrift: »Lorenzo, döda aldrig den värnlöse!» Lorenzo blef något flat; han begrep nog meningen, men likväl tyckte han att gubben hämnats så, som endast goda själar hämnas. Och hallonkonungen hade äfven tänkt på stora syster, ty när hon gick in att duka middagen, fann hon tolf stora korgar med de allrastörsta och raraste hallon, som någonsin plockats i skogen, och ingen visste huru de kommit dit, men alla gissade det. Och så blef der ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig dess make sett, och vill du, så gå vi dit och hjelpa dem sylta, så händer att vi få oss en släng af slefven, ty der sylta de säkert än i dag.