Sampo Lappelill

Detta är sagan i sin helhet – i originalversion, dvs. den här texten är inte moderniserad.

En saga från Lappland.

Det var engång en Lapp och en Lappgumma. Vet du hvad det vill säga?

Lapparne äro ett folk, som bor norrom Svenskar, Norrmän och Finnar i den yttersta norden. Der man icke mera ser någon åker och någon riktig skog och ordentliga hus, utan endast stora ödsliga mossar och höga fjäll och små kojor, i hvilka man måste krypa in genom ett hål, der bo Lapparne. Deras land är ett förunderligt land. Halfva året är der nästan beständigt ljust, så att solen aldrig går ned midti sommaren, och halfva året är der nästan beständigt mörkt, så att stjernorna skina hela dagen om vintern. Tio månader om året är der vinter med slädföre, och då ser man de små Lapparne och Lappgummorna åka öfver snön i små båtar, som kallas pulkor, och der är ingen häst förspänd för pulkan, utan en ren. Har du sett någon ren? Han är till storleken som en liten grå häst, men han ser ej ut som en häst, han har höga greniga horn och lägre hals och ett vackert litet hufvud med stora klara ögon; och när han springer, går det som ett yrväder öfver berg och backar, och då knakar det i hans hofvar. Det tycker Lappgubben om, när han sitter i pulkan, och han önskar det vore så bra slädföre hela året om.

Det var, som sagdt, en Lapp och en Lappgumma. De bodde långt i Lappland på ett ställe, som heter Aimio och ligger invid den stora floden Tenojoki eller Tana elf. Det kan du se allrahögst på Finlands karta, der också Lappmarken finnes afritad som en stor, hvit nattmössa på Finlands höga hufvud. Detta ställe är ödsligt och vildt, men Lappgubben och Lappgumman trodde så visst att man ingenstädes på hela jorden kunde få se så hvit snö och så klara stjernor och så präktiga norrsken, som der uti Aimio. Der hade de byggt sig en koja så, som de brukade. Träd vexa icke mera på deras trakter, bara små, spensliga björkar, som mera likna buskar än träd, och hvar skulle de då få timmer till stugan? Derföre togo de smala, långa käppar och stötte dem ned i snön och bundo tillsamman de öfra ändarna. Sedan hängde de renhudar öfver käpparna, så att alltsammans såg ut som en grå sockertopp, och så var deras koja färdig. Men i spetsen på sockertoppen hade de lemnat ett hål, genom hvilket röken slapp ut, när de tände brasan i kojan, och ett annat hål fanns der mot södra sidan, genom hvilket man kunde krypa in och ut. Så såg lappkojan ut, och Lapparne tyckte den vara präktig och varm och mådde bra deri, fastän de icke hade annan säng eller annat golf, än den hvita snön.

Gubben och gumman hade en liten gosse, som hette Sampo, och detta betyder lycka i Lappland. Men Sampo var så rik, att han hade två namn; det var icke nog med ett. Engång hade der kommit främmande herrar i stora pelsar och hvilat i kojan. De hade med sig hårda, hvita snöbitar, som Lappgumman aldrig förr hade sett och som kallades socker. Af den söta snön gåfvo de några bitar åt Sampo och klappade honom på kinden och sade: Lappelill! Lappelill! Annat kunde de ej säga, efter ingen af dem kunde tala lappska. Och så reste de åter bort än längre norrut till Ishafvet och Europas nordligaste udde, som heter Nordkap. Men Lappgumman tyckte om de främmande herrarne och deras söta snö; derföre begynte hon sedan kalla sin gosse Lappelill.

– Jag tycker att Sampo är ett mycket bättre namn, sade gubben förargad. – Sampo betyder rikedom, och jag säger dig, mor, skäm icke bort namnet! Vår Sampo skall ännu blifva Lapparnes kung och regera öfver tusen renar och femtio lappkojor. Du skall få se, mor, du skall få se!

– Ja, men Lappelill låter så nätt, sade gumman. Och så kallade hon gossen Lappelill, och gubben kallade honom Sampo. Men det bör man veta, att gossen var icke döpt ännu, ty der fanns ingen prest den tiden på tjugu mils afstånd. – Nästa år fara vi till presten och kristna gossen, brukade gubben säga. Men nästa år blef förhinder, och resan blef ogjord, och gossen blef okristnad.

Sampo Lappelill var nu en liten knubbig pojke om sju eller åtta år, med svart hår, bruna ögon, trubbig näsa och bred mun, alldeles som pappa sjelf, men i Lappland ansågs det som ett skönhetsmärke. Sampo var ingen klen karl för sina år: han hade sina egna små skidor, med hvilka han dansade ned för de höga backarna vid Tana, och sin egen lilla ren, som han spände för sin egen pulka. Ritsch, du skulle ha sett huru snön yrde omkring honom, när det bar af på isen och genom de höga drifvorna, så att der icke syntes af hela pojken mer än en liten tofs af hans svarta lugg!

– Jag kan aldrig bli väl till mods, innan gossen blir döpt, sade Lappgumman. – Vargarna kunna taga honom en vacker dag der på fjällen. Eller råkar han ut för Hiisis ren med de förgyllda hornen, och Gud nåde den stackare, som då ej är döpt!

Sampo fick höra de orden och begynte fundera hvad det kunde vara för en ren, som hade förgyllda horn. – Det måste vara en präktig ren, sade han. – Den borde jag engång få köra med och fara till Rastekais! – Rastekais är ett mycket högt och ödsligt fjäll, som synes på fem eller sex mils afstånd ända till Aimio.

– Understå dig att prata så dumt, du öfverdådiga pojke! bannade modren. – På Rastekais är trollens rätta bo, och der bor Hiisi.

– Hiisi, hvem är det? frågade Sampo.

Gumman blef förlägen. – Så den pojken har öron! tänkte hon vid sig sjelf. – Hvarföre skall ag också tala om sådant der i hans närvaro? Men det kan vara så godt, att han blir snäst för Rastekais. Och så sade hon: kära Lappelill, far aldrig till Rastekais, ty der bor Hiisi, den store fjällkungen, som äter en ren i hvar munsbit och slukar små gossar som myggor!

Sampo såg vid dessa ord mycket fundersam ut, men teg helt stilla. Inom sig tänkte han: det vore minsann märkvärdigt att engång få se en sådan bjesse, som fjällkungen, – men bara på långt håll!

Det var nu redan tre eller fyra veckor efter jul, och ännu var det alldeles mörkt i Lappmarken. Der fanns ingen morgon, middag eller qväll, endast beständig natt, och månen lyste, och norrskenet sprakade, och stjernorna brunno klara hela dygnet om. Sampo fick ledsamt. Det var så länge sedan han sett solen, att han nästan glömt hur hon såg ut, och när någon talade om sommaren, mindes ej Sampo annat, än att det var då, när myggorna voro så stygga och ville alldeles äta upp honom. Derföre tyckte Sampo att sommaren kunde så gerna vara för alltid borta, endast det blef så ljust, att man kunde gå bra på skidor.

En dag vid middagstiden (fastän det var mörkt) sade Lappgubben: kom hit, så skall du få se något! Sampo kröp ut ur kojan och såg styft åt söder, dit fadren pekade. Då såg han en liten röd strimma längst ned på himmelen. – Vet du hvad detta är? frågade Lappgubben.

– Det är södersken, sade gossen. Han hade god reda på väderstrecken och visste väl att man ej kunde se norrsken i söder.

– Nej, sade gubben, – det är solens förebud. I morgon eller öfvermorgon få vi kanhända se solen sjelf. Se bara, huru märkvärdigt det röda skenet lyser på toppen af Rastekais!

Sampo vände sig vesterut och såg huru snön på långt afstånd färgades röd på den mörka, dystra toppen af Rastekais, som han ej sett på länge. Strax rann det honom ånyo i hågen, huru rysligt förtjusande det vore att på långt håll se fjällkungen.

Sampo begrundade saken hela dagen och halfva natten. Han skulle sofva, men kunde icke. – Nej, tänkte han, – det vore då alldeles för märkvärdigt att engång få se fjällkungen! Och vid det att han tänkte och tänkte, kröp han slutligen helt tyst ur renfällen, der han låg, och ut genom dörrhålet. Det var så kallt, att stjernorna gnistrade och snön knarrade under fötterna. Men Sampo Lappelill var ingen klemig karl, och sådant bekymrade honom icke det minsta. Dessutom hade han skinnjacka, skinnbyxor, lappskor, skinnmössa och skinnvantar. Så utrustad såg han på stjernorna och undrade sjelf hvad han nu skulle göra.

Då hörde han ej långt derifrån sin lilla ren skrapa i snön. – Än om jag skulle köra en smula? menade Sampo.

Sagdt och belagdt. Sampo spände renen för pulkan, som han var van att göra, och åkte ut med en fart på det stora ödsliga snöfältet. – Jag vill köra ett litet stycke mot Rastekais, bara ett litet stycke, tänkte han vid sig sjelf. Och så bar det af öfver den frusna elfven och sedan åter upp på den andra stranden af Tana, och då var Sampo på konungariket Noriges område, eftersom Tana elf utgör gränsen. Men det begrep icke Sampo.

Du, som läser denna sagan om Sampo Lappelill, har du någonsin sjungit: »Spring, min snälla ren»? Känner du den präktiga visan af den käre, gode biskop Franzén, som hela Sverige och hela Finland älska, och har du sett titelbladet på fjerde delen af hans sköna visor? Der ser man Lappgossen köra med sin ren öfver snön, och det är just Sampo Lappelill. Just så satt också han och sjöng för sig sjelf:

»Dagen är så kort,
Vägen är så lång,
Spring du vid min sång,
Låt oss skynda bort!
Här är ingen ro,
Här blott ulfvar bo.»

Och när Sampo sjöng, såg han vargarna springa som grå hundar i mörkret kring släden och nappa efter renen, men det brydde Sampo sig icke om. Han visste väl, att ingen varg var så flink på fötterna, som hans snälla ren. Huj, så det bar öfver backar och stenar, så att det susade kring öronen! Sampo Lappelill lät det gå bara. Knapps, lät det i renens hofvar, och månen på himmelen sprang i kapp med renen, och de höga fjällarna tycktes springa bakåt, men Sampo Lappelill lät det gå bara. Det var roligt att köra, och det var allt hvad han tänkte på.

Då hände sig i en knapp vändning utför en backe, att pulkan stjelpte och Sampo föll ur och blef liggande i snödrifvan. Men renen märkte det icke, utan trodde att Sampo ännu satt qvar i pulkan, och så sprang renen sin väg, och Sampo fick munnen full af snö, så att han ej kunde ropa ptrrroh! ptrrroh! (fastän det brukas för hästar, men icke för renar!) Der låg han som en fotlös fjällråtta midt i mörka natten och midt i den stora, omätliga ödemarken, der ingen menniska bodde på flera mils afstånd.

Sampo blef något häpen i början, det kan man ej undra på. Han kraflade sig upp ur snön och hade ej stött sig det minsta, men hvad hjelpte det honom? Så långt han kunde se i det svaga månskenet, såg han rundtomkring sig endast drifvor och snöfält och höga berg. Men ett berg reste sig högt öfver alla andra, och Sampo förstod, att han nu var vid Rastekais. Med ens rann det honom i hågen, att här bodde fjällens grymme konung, som åt renar i en munsbit och sväljde små gossar som myggor. Då blef Sampo Lappelill rädd. Ack, huru gerna hade han nu velat vara hemma igen hos far och mor i den varma kojan! Men huru skulle han komma dit? Och skulle ej fjällkungen derförinnan hitta honom i drifvan och uppsluka honom med byxor och vantar, som en annan liten myggstackare?

Ja, nu satt Sampo Lappelill der allena i snön och mörkret på Lapplands öde fjäll. Och det var så underligt och så hemskt, när han såg framför sig den höga, svarta skuggan af berget Rastekais, der fjällkungen bodde. Det hjelpte allsintet att han satt der och gret, ty alla hans tårar fröso på ögonblicket till is och trillade som ärter ned på hans lilla ludna renskinnströja. Derför tyckte Sampo det var onödigt att gråta och steg upp ur snödrifvan, för att springa sig varm.

– Stadnar jag här, så fryser jag ihjäl, sade han till sig sjelf. – Nej, då går jag hellre till fjällkungen. Äter han upp mig, så äter han upp mig. Men jag vill säga till honom, att han hellre må äta upp vargarna här på fjället; de äro fetare stekar än jag, och han har mindre besvär med pelsen.

Derpå tog Sampo sig för att klifva uppför det höga berget. Han hade ej klifvit långt, innan han hörde något tassa i snön, och strax derpå sprang en stor lurfvig varg vid hans sida. Det klack uti Sampos lilla lapphjerta, men han beslöt att låtsa som vore han icke det minsta rädd. – Låt bli att springa i vägen för mig! ropade han till vargen. – Jag har ärende till fjällkungen, och akta din pels, om du gör mig något för när!

– Nå, nå, lagom brådt! sade vargen, ty på Rastekais kunna alla djur tala. – Hvem är du, lilla pyssling, som kafvar dig fram i snön?

– Jag heter Sampo Lappelill, svarade gossen. – Och hvem är du?

– Jag är fjällkungens öfverste mästervarg, svarade odjuret, – och jag har lupit kring bergen för att hopkalla hans folk till den stora solfesten. Efter du har samma väg som jag, kan du sätta dig upp på min rygg, så får du rida till fjället.

Sampo betänkte sig icke länge, utan klef på vargens lurfviga pels, och så bar det af i galopp öfver klyftor och bråddjup. – Hvad vill det säga: solfesten? frågade Sampo.

– Vet du icke det? sade vargen. – När här hela långa vintern varit mörkt uti Lappland och solen för första gången stiger ånyo på himmelens fäste, då fira vi solens högtid. Då samlas alla djur och alla troll i hela norden till Rastekais, och den dagen får ingen göra den andra illa. Det var din lycka, Sampo Lappelill; ty annars, ser du, hade jag längesedan ätit upp dig.

– Råder här samma lag för fjällkungen också? frågade Sampo.

– Det förstås, sade vargen. – En timma före solens uppgång och en timma efter dess nedgång vågar fjällkungen sjelf ej kröka ett hår på dig. Men akta dig du, när timman är slut, ty är du då ännu qvar på fjället, så rusa etthundratusen vargar och tusen björnar öfver dig, och fjällkungen griper den som han först får fatt, och då är det snart förbi med Sampo Lappelill.

– Kanske du är så beskedlig och hjelper mig tillbaka igen, när här blir fara å färde? frågade Sampo med klappande hjerta.

Vargen begynte skratta (ty på Rastekais kunna vargarna skratta). – Inbilla dig aldrig det, kära Sampo, menade han. – Jag skall tvärtom blifva den första, som hugger tag uti dig. Du är en fet och duktig pojke; jag märker att du har lagt uppå hullet af renmjölk och renost. Du skall smaka mig präktigt till frukost på morgonqvisten.

Sampo funderade, om det ej vore så godt att genast hoppa från vargens rygg, men det var numera för sent. De hade redan kommit till fjällets topp, och der såg man något förunderligt. Der satt den store fjällkungen på sin thron af skyhöga klippor och skådade långt ut öfver berg och dalar i natten. På sitt hufvud bar han en mössa af hvita snömoln; hans ögon voro som fullmånen, när den går upp öfver skogen; hans näsa var som en bergstopp; hans mun var som en bergsklyfta; hans skägg var som en tofs utaf långa istappar; hans armar voro så tjocka som gröfsta fura på fjället; hans händer voro som granruskor; hans ben och fötter voro som kälkbackar om vintern, och hans vida pels var som ett berg af snö. Men frågar du huru man här kunde se fjällkungen och hans folk midti natten, så må du veta att snön blänkte allt rundtomkring, och vidt öfver himmelens båge sken det grannaste norrsken, som upplyste nejden.

Rundtomkring fjällkungen sutto millioner bergstroll och tomtegubbar, så grå och små, att när de trippade på skaran, syntes ej större spår efter dem, än efter en ekorre. De hade samlats här ifrån verldens yttersta ändar, från Nowa Zemla och Spetsbergen och Grönland och Island, ja från sjelfva Nordpolen, för att tillbedja solen, såsom vildarne af fruktan tillbedja det onda väsendet, ty trollen tycka alldeles icke om solen och skulle helst önska att hon aldrig mer ginge upp, när hon en gång har sjunkit bakom de ödsliga fjällen. Och längre borta stodo der Lapplands alla små och stora djur i långa, täta rader, tusende och åter tusende, från björnen, vargen och filfrasen, ända till den fromma renen, den lilla fjällråttan och den flinka renloppan, men myggorna hade förhinder, de hade frusit ihjäl.

Allt detta såg Sampo Lappelill med mycken förundran och klef så oförmärkt ned ifrån mästervargens rygg och gömde sig bakom en stor kullersten, för att se hvad der vidare månde blifva af.

Fjällkungen reste sitt höga hufvud, så att snön yrde omkring honom, och se, då sken det granna norrskenet som en gloria kring hans panna. Det for ut i långa, stjernformiga, blekröda strålar öfver den blå natthimmelen; det sprakade och det susade, som när elden i skogen slingrar sig upp i furornas kronor; det vidgades och drog sig åter tillsammans; det tätnade och det bleknade ömsom, så att den ena ljusglimten efter den andra for som en il öfver de snöiga fjällen. Och det roade fjällkungen. Då klappade han sina isiga händer, så att det dånade som åskor i bergens ekon, och trollen pepo af glädje, och djuren allt rundtomkring skreko af förskräckelse. Men det roade fjällkungen allt mera, så att han ropade högt öfver ödemarken: Så skall det vara! så skall det vara! Evig vinter och evig natt! Det tycker jag om.

– Ja, så skall det vara! så skall det vara! skreko trollen med full hals, ty alla tyckte mera om natten och vintern, än om sommarn och solskenet. Men ibland djuren uppstod der mycket mummel, ty alla rofdjuren, och fjällråttorna med dem, tyckte som trollen, men renarna och de öfriga skulle icke haft något emot sommaren, om de ej med detsamma ihågkommit Lapplands myggor. Endast den lilla renloppan ville ha sommar utan förbehåll, och derföre pep hon så högt hon förmådde: herre konung, vi ha ju kommit hit, för att vänta på solen!

– Vill du tiga, du usla kryp! röt isbjörnen bredvid henne. – Det är bara en gammal sed att vi samlas här. Men i år blir det lustigt, i år blir solen för alltid borta; solen har slocknat, solen är död!

– Solen har slocknat! Solen är död! mumlade alla djuren, och det gick en rysning genom hela naturen. Men trollen från nordpolen skrattade så, att mössorna flögo af dem. Och den store fjällkungen upphof sin dunderstämma och ropade ånyo öfver ödemarkerna: Så skall det vara! Så skall det vara! Solen är död. Hela verlden skall falla ned och tillbedja mig, den eviga vinterns och nattens konung.

Detta förtretade Sampo Lappelill, der han satt bakom kullerstenen. Han steg fram och ropade med sin lilla näsvisa näbb: du ljuger, fjällkung, du ljuger, så lång du är! I går såg jag solens förebud uti skyn, och solen är icke död. Ditt skägg skall smälta ännu, när det lider mot midsommar.

Vid dessa ord mörknade fjällkungens panna som ett svart moln, och han glömde lagen och lyftade sin förfärliga långa arm, för att krossa Sampo Lappelill. Men i detsamma bleknade norrskenet, och en röd strimma sprang upp på himmelen och lyste fjällkungen midti hans frostiga ansigte, så att han plötsligt förbländades och lät armen falla. Och då såg man solens gyllene rand lyfta sig långsamt och majestätiskt öfver randen af horizonten och upplysa fjällen, ödemarkerna, drifvorna, klyftorna, trollen, djuren och den lille manhaftige Sampo Lappelill. Med ens blef der ett skimmer i snön, som hade många millioner rosor regnat ned öfver den, och solen sken uti allas ögon och ända ned uti allas hjertan. Äfven de, som mest hade gladt sig att solen var död, blefvo nu innerligen glada öfver att åter få se henne. Det var för löjligt att se trollens förundran. De bligade på solen med sina små, grå ögon under sina röda nattmössor och betogos emot sin vilja af en sådan förtjusning, att de ställde sig på hufvudet i snön, och den store, förskräcklige fjällkungens skägg begynte smälta och droppa ned i en rinnande bäck öfver hans vida jacka.

Men när alla hade sett en stund med så olika glädje på solen, var den första timman nästan förliden, och Sampo Lappelill hörde en af renarna säga till sin lilla renkalf: kom, kom, kära barn, nu måste vi bort, ty annars blifva vi uppätna af vargarna! – Då mindes äfven Sampo hvad honom förestod, om han längre dröjde. Och efter han såg bredvid sig en präktig ren med granna, förgyllda horn, så besinnade han sig ej länge, utan hoppade upp på renens rygg, och så bar det af i sporrsträck ned utför fjällets branter.

– Hvad kan det vara för ett underligt sus, som höres bakom oss? frågade Sampo efter en stund, när han litet hämtade andan efter den häftiga ridten. – Det är de tusen björnarna, som lufsa efter oss, för att uppsluka oss, svarade renen. – Men var icke rädd: jag är fjällkungens egen förtrollade ren, och ingen björn har ännu naggat mig uti hälarna.

Så redo de åter en stund. Då frågade Sampo: hvad kan det vara för ett underligt flåsande, som höres bakom oss? – Renen svarade: det är de hundratusen vargarna, som sätta i fullt galopp efter oss, för att sönderslita dig och mig. Men var icke rädd: ingen varg har ännu sprungit i kapp med mig uti fjällarnas ödemarker.

Åter redo de en stund; då sade Sampo Lappelill: – månne åskan går här i fjällen bakom oss? – Nej, sade renen och begynte darra i alla leder, – det är fjällkungen sjelf, som stiger med jättesteg efter oss, och nu är det förbi med oss båda, ty honom kan ingen undkomma. – Gifves då intet råd? sade Sampo. – Nej, sade renen, – här finns ej någon annan räddning, än att försöka, om vi möjligen hinna till prestgården derborta vid Enare sjö. Komma vi dit, så äro vi räddade, ty fjällkungen har ej någon makt öfver de kristna. – Ja, sade Sampo: Spring, min snälla ren, öfver berg och fält, så skall jag gifva dig guldhafre att äta ur silfverkrubba!

Och renen sprang och sprang för brinnande lif, och just när de hunnit in uti prestens stuga, var fjällkungen redan på gården och bultade så hårdt på dörren, att alla trodde hela huset ramla i stycken. – Hvem är der? sade presten.

– Det är jag! svarade dunderstämman ute på gården. – Låt upp för fjällkungen! Här är ett odöpt barn, och alla hedningar höra mig till.

– Vänta litet, tills jag får min kaftan och min krage uppå mig, för att värdigt emottaga en så förnäm herre! svarade presten innanför. – Må gå, röt fjällkungen; – men skynda dig, annars sparkar jag sönder väggen i huset. – Strax, strax, nådige herre! svarade presten.

Men i detsamma tog han en skål vatten derinne och döpte Sampo Lappelill till en kristen menniska i Guds faders och sons och den helige andes namn.

– Nå, är det ej färdigt ännu? röt fjällkungen och lyftade redan sin förfärliga fot, för att kullstörta huset. Men då öppnade presten sjelfmant dörren och sade: vik hädan, du nattens och vinterns konung, ty med detta barnet har du intet mera att skaffa! Guds nådes sol skiner nu öfver Sampo Lappelill, och han hör icke mera dig, utan Guds rike till!

Då förgrymmades fjällkungen så öfvermåttan, att han på stället sprack sönder i ett förskräckeligt yrväder, och det begynte snöga så tätt, så tätt, att snön gick ända upp öfver taket på prestgården och alla väntade att finna sin graf uti drifvorna. Presten ensam var lugn och läste sina böner ur den heliga boken och bidade morgonstunden. Och när morgonen kom, sken solen på snön, och snön smälte undan, och prestgården var räddad, men fjällkungen var försvunnen, och ingen vet säkert, men alla förmoda, att han ännu lefver och regerar på Rastekais.

Sampo Lappelill tackade den gode presten och fick af honom låna en pulka. Derpå spände Sampo renen med guldhornen för prestens pulka och for så hem igen till sin fader i Aimio. Och der blef stor glädje, när Sampo Lappelill kom så oförmodadt tillbaka. Men huru Sampo sedan blef en stor herre, som matade sin ren med guldhafre ur silfverkrubba, det är en annan historia, som nu är för lång att berätta. Det sägs, att Lapparne från den tiden icke mera uppskjuta, som förr, från år till år att föra sina små barn till dopet, ty hvem ville gerna se sina barn uppätna af den förskräcklige fjällkungen? Sampo Lappelill vet hvad detta vill säga. Han vet hur det är, när åskan höres i fjällen.