Hallonmasken – Saga

Hallonmasken

– Hu! skrek Therese.
– Fy! skrek Aina.
– Vad nu? skrek stora syster.
– En mask! skrek Therese.
– På hallonet! skrek Aina.
– Slå ihjäl honom! skrek Lorenzo.
– Och så mycket väsen för en stackars liten mask! sade stora syster förtretad.
– Ja, när vi rensade hallonen…, sade Therese.
– Så kröp han fram ur det allra största, fortsatte Aina.
– Och om någon hade ätit det hallonet…, sade Therese.
– Så hade han ätit masken med…, sade Aina.
– Nå vad sen? sade Lorenzo.
– Äta en mask! utropade Therese.
– Och bita ihjäl honom! suckade Aina.
– Kantänka! sade Lorenzo skrattande.
– Nu kryper han på bordet, skrek åter Therese.
– Blås bort honom! sade stora syster.
– Trampa ihjäl honom! smålog Lorenzo.

Men Therese tog ett hallonblad, sopade masken varsamt på bladet och bar honom ut på gården. Då märkte Aina att en sparv satt på planket och lurade begärligt på masken. Strax tog hon bladet med masken uppå, bar det till skogen och gömde det där under hallonbuskarna, så inte den illpariga sparven kunde hitta maskens gömställe.

Ja, vad är det vidare att berätta om en hallonmask? Vem vill lägga ett strå i kors för en sådan liten maskbyting? Den som blott fick bo så vackert som han, i en sådan friskt doftande mörkröd stuga, långt borta i den tysta skogen, mellan blommor och gröna blad!

Nu var det nära middagen, och så åt alla till middagen hallon och mjölk. 

– Strö lagom socker, Lorenzo, sa stora syster. Men Lorenzos tallrik liknade en driva om vintern, med lite rött under snön.

Strax efter middagen sade stora syster: – Ja, nu har vi ätit upp hallonen och har ingenting att sylta till vintern. Det vore skönt att nu ha två korgar fulla med friska bär; dem skulle vi alla rensa i afton, och i morgon skulle vi koka dem i den stora malmgrytan, och så skulle vi äta våfflor med hallonsylt!
– Kom, så går vi i skogen och plockar, sade Therese. 

– Ja, det gör vi, sade Aina. Ta du den gula korgen; jag tar den gröna.
– Gå inte vilse, och kom vackert hem till kvällen, sade stora syster.
– Hälsa hallonmasken, sade Lorenzo gäckande. Nästa gång jag träffar honom, ska jag ha den äran att äta upp honom.

Nu gick Aina och Therese till skogen. Ack, det var så vackert, så härligt! Visst var det besvärligt ibland att kliva över kullfallna träd och fastna i kvistarna och processa med enrisbuskarna och duellera med myggorna, men vad gjorde det? Flickorna klev raskt på med uppskörtade klänningar, och så kom de långt in i skogen.

Här var det gott om kråkbär, blåbär och hönsbär, men ont om hallon. Flickorna gick allt längre, och slutligen kom de . . . nej, det kan ingen tro . . . de kom till en stor skog av hallon. Här hade fordom varit skogseld, och nu hade här vuxit hallonbuske vid hallonbuske så långt ögat såg. Var buske dignade till marken av de största, mörkröda, mogna hallon, så att maken till rikedom på bär ännu aldrig varit funnen av två uppskörtade bärplockerskor.

Therese plockade, Aina plockade; Therese åt, Aina åt. Efter en liten stund hade de korgarna fulla. 

– Nu går vi hem, sade Aina. 

– Nej, låt oss plocka ännu litet mer, sade Therese. Så ställde de korgarna på marken och började plocka i sina förkläden, och det dröjde ej länge, så var också förklädena fulla.

– Nu går vi hem, sade Therese. 

– Ja, nu går vi hem, sade Aina.

Båda flickorna tog sin korg i ena handen och höll upp förklädet med den andra. Och så började de vandra hemåt.

Men detta var lättare sagt än gjort. De hade aldrig varit så långt i den stora skogen, där fanns inga vägar och stigar, och snart märkte flickorna att de gått vilse. Det värsta var att trädens skuggor blev allt längre i aftonsolskenet, fåglarna började flyga hem till sina bon, och daggen föll. Slutligen gick solen ned bakom tallarnas toppar, och det blev svalt och skumt i den stora skogen.

Flickorna blev ängsliga, men gick beständigt vidare framåt och väntade att skogen skulle ta slut och röken synas från deras hem.

När de så gått en lång stund blev det mörkt. De kom nu fram till en stor slätt, bevuxen med buskar, och när de såg sig omkring så mycket de förmådde i mörkret märkte de att de hade gått i en stor rund ring och att de åter befann sig bland de många sköna hallonbuskarna där de plockat korgar och förkläden fulla. Här satte de sig trötta på en sten och började gråta.

– Jag är så hungrig, sade Therese.
– Ja, sade Aina. Ack, om vi nu hade två duktiga smörgåsar med kött på.

Som hon sagt det, kände hon någonting i sin famn, och när hon tog därpå, var det en stor smörgås på knäckebröd med fågelstek därpå. I detsamma sade Therese: 

– Det var besynnerligt; jag har en smörgås i min hand.
– Jag har också en, sade Aina. Törs du äta?
– Det törs jag visst, sade Therese. Ack, den som nu hade ett gott glas mjölk!

Som hon sagt det, kände hon ett stort glas mjölk mellan sina fingrar. Strax därpå sade Aina: 

– Therese! Therese! Jag har ett glas mjölk i min hand! Det är alltför besynnerligt.

Emellertid, eftersom flickorna var hungriga, åt och drack de med den bästa aptit. När detta var gjort gäspade Aina, sträckte ut armarna och sade: 

– Ack, den som nu hade en mjuk säng att sova uti!
Knappt var det sagt, innan hon kände bredvid sig en fin, mjuk säng, och detsamma märkte även Therese. Flickorna tyckte det var högst förunderligt, men sömniga och trötta som de var tänkte de ej mera därpå, utan kröp i bäddarna, läste sin aftonbön och drog täcket över huvudet. Det dröjde ej länge, så var båda i sömnens armar.

När de vaknade, stod solen högt på himlen, det var en härlig sommarmorgon i skogen, och fåglarna flög lustigt omkring i toppar och grenar. Nu först blev flickornas förundran obeskrivlig, när de märkte att de sovit i skogen mitt ibland hallonbuskarna. De såg på varandra, de såg på sina bäddar som var av finaste linne, utbrett över mjuka löv och björnmossa. Äntligen sade Therese:
– Är du vaken, Aina?
– Ja, sade Aina.
– Men jag drömmer ännu, sade Therese.
– Nej, sade Aina. Men här bor visst en god ande bland dessa hallonbuskar. Ack, om vi nu hade en varm kopp kaffe och en god semla att doppa i kaffet!

Knappt var det sagt, innan det bredvid dem stod en liten bricka av silver med en förgylld kanna, tvenne koppar av äkta porslin, en fin sockerskål av kristall, en silvergräddsnäcka och några rara, varma vetebröd därpå. Flickorna slog i kopparna det raraste kaffe, lade socker och grädde uti och lät sig väl smaka. Aldrig hade de druckit så skönt kaffe.

– Nu skulle jag gärna vilja veta vem som givit oss allt detta, sade Therese med en tacksam min.
– Det har jag gjort, mina kära små flickor, sade i detsamma en röst ur buskarna. Flickorna såg sig något häpna om och märkte en liten vänlig gubbe i vit rock och röd mössa, linkande fram mellan buskarna, för han haltade litet på vänstra foten. Varken Therese eller Aina kunde av häpnad säga ett ord.
– Var ej rädda, små flickor, sade gubben och grinade vänligt emot dem, för skratta kunde han ej riktigt, hans mun var på sned.

– Välkomna i mitt rike! Har ni sovit gott och ätit gott och druckit gott? frågade han.
– Ja, det har vi visst, sade båda flickorna, – men säg oss . . . och så ville de fråga vem gubben var, men de vågade inte.
– Jag ska säga er vem jag är, sade gubben. Jag är hallonkonungen, som härskar över hela detta rike av hallonbuskar, och här har jag bott i flera tusende år. Men den store anden, som härskar över skogen och havet och himlen har inte velat att jag skulle högmodas över min konungsliga makt och min långa livstid. Därför har han befallt att jag en dag vart hundrade år ska förvandlas till en liten hallonmask och leva i en sådan svag och värnlös gestalt från solens uppgång allt till dess nedgång. Under denna förvandling är mitt liv beroende av den lilla maskens liv, så att en fågel kan äta mig med sin näbb, ett barn kan plocka mig med bären och förtrampa med sin fot mitt tusenåriga liv. Nu var det just i går min förvandlingsdag, och jag blev plockad med hallonet och var nära att trampas ihjäl, om ej ni, beskedliga barn, hade räddat mig. Alltintill solens nedgång låg jag värnlös i gräset, och när jag blåstes ifrån ert bord har jag vrickat min ena fot, och min mun har av förskräckelse kommit på sned. Men när det då blev kväll och jag återfick min rätta gestalt, såg jag mig om efter er för att tacka er och belöna er. Och då fann jag er båda här i mitt rike och mottog er båda så gott jag förmådde, utan att mycket skrämma er. Nu vill jag skicka en fågel i min skog, att visa er vägen hem. Adjö, kära barn, tack för ert milda hjärta, hallonkonungen ska visa att han inte är otacksam.

Flickorna räckte nu gubben sin hand och tackade honom, hjärtligen glada att de i går hade skonat den lilla hallonmasken. De ville nu gå, men i detsamma vände sig gubben än en gång om, grinade försmädligt med sin sneda mun och sade:
– Hälsa Lorenzo och säg att när vi träffas nästa gång, så ska jag ha den äran att äta upp honom.
– Ack, gör inte det, herr hallonmask, utropade båda flickorna, mycket förskräckta, på en gång.
– Nå, för er skull må det vara förlåtet, svarade gubben. Jag är inte hämndgirig. Hälsa Lorenzo och säg att han också har att vänta en gåva av mig. Farväl!

Nu tog flickorna sina bär och hoppade, lätta om hjärtat, framåt i skogen, allt efter den väg som fågeln flög. Så såg de om en ganska kort stund skogen ljusna och förundrade sig ej litet att de i går kunnat gå så långa krokvägar. Och det kan man tro att där blev en glädje det blev när de två kom hem. Där hade alla väntat, alla sökt dem; stora syster hade ej fått en blund i sina ögon, hon trodde så visst att vargarna ätit upp hennes kära små flickor. Men Lorenzo mötte dem med en korg och ropade:
– Kom och se, här är någonting som bars hit nyss av gammal gubbe åt er!

När flickorna tog upp korgen, se, då var där tvenne par de allra skönaste armband av mörkröda ädelstenar i skapnad av mogna hallon, med påskrift: "Åt Therese och Aina"; och bredvid dem låg en kråsnål av diamant i skapnad av en hallonmask med påskrift: "Lorenzo, döda aldrig den värnlöse!" Lorenzo blev något flat; han begrep nog meningen, men likväl tyckte han att gubben hämnats så, som endast goda själar hämnas. Och hallonkonungen hade även tänkt på stora syster, för när hon gick in att duka middagen, fann hon tolv stora korgar med de allra största och raraste hallon som någonsin plockats i skogen, och ingen visste hur de kommit dit, men alla gissade det. Och så blev där ett syltande och ett sockrande och ett bärkokande, så man aldrig dess make sett, så går vi dit och hjälper dem sylta, så händer att vi får oss en släng av sleven, för där syltar de säkert än i dag.