Påskäggen – Novell

Påskäggen.

Högljudda röster från kvarnkammaren nådde Erikas öra. En ljusstrimma trängde upp genom golvet, och det befanns att ett stycke av golfplankan där var lösbrutet, så att man kunde både se och höra vad som föregick i kammaren därunder. Kvarnens buller tvingade bovarna att tala högt och Erika lyssnade.

»Det var svagt bränvin», sade en av sällskapet.

»Starkt nog, för att vara fångtraktamente», begabbade Jonas.

»Vad menar du med det?» röt Muuri Jussi.

»Jag menar endast, att jag i natt skall visa er Jägmästarens källare, där finns destillerat och rhum och arrak och vin, många ankaren till sköflings.»

Ett flinande av allmän belåtenhet lät höra sig.

»Det sätter jag p för», hördes åter anförarens dunderstämma. »Är ni från vettet, lymlar? Ska vi dricka oss plakata, för att sedan låta fånga och slakta oss som får? Silver och gull, gevär och kläder må ni roffa i hastighet, det sticker vi snart undan hos Miekka i mon. Dessutom må var och en ta en butelj, den första han träffar på, men vid sitt liv ej smaka en tår, förr än han är i skogen. Jonas, ärliga själ, ämnar du förtjäna ett par hundra riksdaler på Muuri Jussi? Svara, skurk!»

»Förtjäna på dig! Är du så gammal bov och vet ej vad det är att hämnas? Se, jag är 5 och 30 år och jag hade för 20 år sedan en syster. Den glade Jägmästaren, då en snutfager Löjtnant, såg henne ... och för några år sedan dog hon på Själö hospital. Då tog jag tjänst på Lahdenkoski; jag körde ihjäl hästarna, jag tände eld på riorna med skörden uti, på skogen när sommaren var torr, ... och mycket annat. Sist blev jag bortkörd för en obetydlighet; jag tog skinnet av den bästa jakthunden och gjorde mig därav en vintermössa. Sedan lurade jag på Jägmästaren i skogen; två gånger sköt jag bom på honom; han undrade vad det var som slog ned löven tätt invid hans huvud. Härnäst ville jag passa på hans dotter, den fagra mön. Men det är bättre så här. Vi tänder gården i natt, medan herrarna sover djupast efter ruset. Jag kan lita på Sara, hon har stulit bränvin ur källarn åt drängarna, de ligger som döda i drängstugan. Klockan ½ 1 öppnar hon porten åt oss; tecknet är att jag klappar 3 gånger med händerna och hon svarar med 4. Därpå kastar vi en brinnande pärta i höet på stallsskullen. Och resten vet du. Fruktar du ännu att jag skall förråda dig?»

»Frukta, du dumhuvud! Det rep är ej tvinnat ännu och det järn ej smitt, för vilket jag skulle frukta. Planen låter höra sig. Klockan halv ett således.»

Början av detta bovarnas samtal hade föga intresserat Erika, men slutet desto mer. Hon häpnade över den fara vari hennes föräldrar, hon själv och det kära Lahdenkoski svävade. Nu gällde att för vad pris som helst komma ut. Men hur? Det var ej sannolikt att utposten vid dörren skulle låta beveka sig varken av böner eller mutor, och Erika hade dessutom ej en kopek. Det återstod att försöka hans vidskeplighet. I övre kvarnen fanns tre fönstergluggar, vardera så stor att en människa jämt kunde sticka sitt huvud därigenom. Det västra av dessa s.k. fönster var utan glas och tillstoppat med en gammal säck. Erika tryckte bort denna, stack ut sitt huvud och fann att hon därifrån väl kunde höras, men ej ses av den vid kvarndörren på södra sidan posterade Silaka-Jaako. Nu avpassade hon sin röst så att den ej kunde höras av sällskapet i kvarnkammaren, men rätt väl av utposten, som till sin stora förundran hörde liksom ur luften följande ord sjungas på en gammal och trollsk melodi:

Silver och gull, silver och gull
Har jag att fylla kyrkan full.
Jaako! Jaako! kom hit till strand!
Allt vill jag giva uti din hand.

Boven därute hisnade. Hans spökrädsla ville driva honom in i kvarnen till de andra, men Muuri-Jussis grymma hotelse avhöll honom. Man hade kunnat höra hans tänder skallra; men rösten fortfor:

Här är en sten med kors uppå;
Kasta ditt stål, skall du skatten få.
Här är kosteligt vin därtill,
Allt skall du få, vad du äga vill!

Antingen nu snikenheten eller kölden, som gjorde vinet lockande, eller övertygelsen, att häxeri ej biter på den som bär stål hos sig, gjorde Jaako efterhand modigare, men snart hörde Erika några smygande steg, som antydde, att utposten lät narra sig. Ännu en gång upprepade hon sitt »silver och gull», vände därpå sin kappa avig med hermelinerna utåt, ilade ned, fann passagen fri och var i en blink utom den farliga kvarnens område, utan att engång ha glömt sin lilla korg med äggen, anledningen till alla dessa upptäckter och äventyr.

Medan nu Jaako med eldstålet i handen förgäves letade efter stenen med korset på, fortsatte Erika sin snabba flykt genaste vägen tvärs över kullen, då åter anblicken av en mörk manlig gestalt mellan tallarna injagade henne ny fruktan och länkade hennes steg undvikande åt sidan. Men gestalten syntes inte böjd att låta henne undkomma. Även han satte sig snabbt i rörelse och förföljde den flyende. Det var en sällsam syn i den månljusa natten att se den mörka gestalten jaga den vita, vars fladdrande hermelinkappa gav henne utseendet av en irrande skogsfru, sådana väl vandraren stundom möter på ensliga stigar nattetid. Snart märkte Erika likväl att hennes krafter av ansträngning och sinnesrörelse var så medtagna att hon ofelbart skulle upphinnas. Hon stannade därför tvärt, satte sig ned på en sten och beslöt att i nödfall åter rädda sig med list. Förföljaren nalkades; det var dock ingen farligare man än löjtnant Mörk, som fått ledsamt vid den långa soupern, tagit en bössa och gått ut under förevändning att se åt om någon varg sågs till, men troligen hellre för att uppspana mera angenäma rov. Det är ovisst om inte Löjtnanten i början ansett Erika för en gycklande älva, åtminstone tilltalade han henne i sådan ton.

»Skönaste prinsessa, antingen ert slott är beläget i den dunklaste skogens lövgrottor eller i flodens klaraste kristall, vad har förmått er att lämna er strålande boning och med er fot beröra dessa kulna drivor en natt i april?»

»Det är ej tid att skämta nu, Herr Löjtnant», svarade Erika och reste sig upp. »En stor fara svävar över Lahdenkoski, som hotas av de från häktet förrymda bovarnas angrepp kl. ½ 1 i natt. För Guds skull, vad bör vi göra? Skynda till länsman i byn efter hjälp? Men dit är en god fjärndel och faran kunde komma förr än hjälpen, för det är förräderi inom huset. Drängarna är alla överlastade och tyvärr våra gamla herrar likaså. Att yppa faran för dem eller för min mor eller pigorna, vore endast att åstadkomma en ohjälplig förvirring. Ni och jag, Herr Löjtnant, måste åta oss att vara gårdens skyddande änglar, för annars är den förlorad.»