Under första världskriget var både mjöl och bröd importvaror i Finland. Då de ryska och tyska leveranserna av spannmål för bröd upphörde på grund av kriget, ledde det till en snabb höjning av matpriserna i Finland. Den finska senaten började ransonera livsmedlen för att maten skulle räcka så länge som möjligt och fördelas rättvist mellan alla. Förutom mjöl och bröd fick man köpa bland annat smör, socker, kaffe, kött, mjölk och tobak bara om man hade en kupong som gav en rätten att köpa en ranson.
De personer som hade egna, stora matförråd tvingades sälja sina matprodukter till staten. Det kunde gälla till exempel mjöl, kött eller annat som producerades på gårdarna.
När inbördeskriget bröt ut i slutet av januari 1918 försämrades matsituationen ytterligare. I Helsingfors sjönk till exempel mjölransonen under krigsmånaderna från 200 gram till bara 20 gram per person per dag, vilket motsvarar två skivor knäckebröd. Sjuka personer fick en lite större ranson. Bristen på mjöl kunde vara så stor att man drygade ut mjölet med torkad och malad renlav eller bark.
Sommaren 1918 var matförråden i städerna och på landsbygden tömda och matbristen som allra störst. De röda fångarna i fånglägren hade det allra sämst. Tusentals människor dog av svält och sjukdomar under den sommaren.
Svårigheterna i vardagen, matbristen och ransoneringen av matprodukter fortsatte ännu länge efter att kriget tagit slut.