OS i Finland 1952

Olympiska spelen hölls för första gången i Finland sommaren 1952. Då kom det plötsligt folk resande från hela världen och Finland fick en aldrig tidigare upplevd synlighet som turistmål. För besökare från USA ordnades en speciell fartygsresa med fartyget Anna Salén som skulle ta passagerarna från New York till de olympiska spelen i Helsingfors och tillbaka. Coca-Colan kom också då för första gången till Finland.

Inför OS, som ursprungligen skulle ha hållits 1940 i Helsingfors, påbörjades bygget av den så kallade Olympiabyn, som 1952 stod färdig med 14 nybyggda bostadshus för ca 4 500 idrottare. I Otnäs Olympiaby fanns plats för ytterligare 1 500 idrottare. Tävlingsdeltagarna kom från 69 olika länder och hela staden genomsyrades av OS. Tävlingarna ordnades runt om i Helsingfors, men framför allt på Olympiastadion, som hade blivit färdig 1938.

Den olympiska facklan tändes den 25 juni i Grekland. Elden transporterades till Aten av löpare och därifrån med flyg till Aalborg i Danmark. Från Aalborg bars elden vidare av stafettbärare som sprang, kanotade, rodde eller seglade. Den 30 juni nådde elden Köpenhamn och nästa stafettbärare fick den på färjan halvvägs mellan Danmark och Sverige. Elden transporterades genom hela Sverige och nådde gränsstaden Torneå den 8 juli, där den överräcktes till Finland. Eldens väg ner genom Finland gick via Kemi, Uleåborg, Brahestad, Kalajoki, Gamlakarleby, Kyyjärvi, Jyväskylä, Jämsä, Tammerfors, Tavastehus, Hyvinge och slutligen Helsingfors. De sista stafettbärarna i kedjan var långdistanslöparna Paavo Nurmi, som vunnit nio olympiska guldmedaljer 1920–1928, och Hannes Kolehmainen, som vunnit 4 guld och 1 silver 1912–1920. Under öppningsceremonin på olympiastadion den 19 juli tände de den olympiska elden. Elden tändes först på planen av Paavo Nurmi, och efter det bars den av Hannes Kolehmainen högst upp i stadiontornet, till tonerna av den olympiska hymnen. Röken från den brinnande elden syntes lång väg.