Brev från Zacharias Topelius till Sofia Topelius 11.9.1865

    Detta är brevet i original, dvs. texten är inte moderniserad.
     
    Brev från Zacharias Topelius till Sofia Topelius 11.9.1865

    Wi äro nu välbehållna här, efter en så lycklig och angenäm resa, att den liknat en lustfärd i jemförelse med så mången annan, när vi piskat oss framåt i regn och dusk. Det var som hade en god engel gått framför oss och jemnat alla våra vägar och förskingrat alla mörka moln, som betäckte himmelen ända till vår afresas timma. Allt från det att vi lemnade Kuddnäs, följdes vi oafbrutet af det herrligaste sommarväder. De små regnstänkar, som fuktade vägarna kort förut och sedermera natten mot fredag, tjenade blott att uppfriska luften och nedslå allt damm. Onsdag afton fortsatte vi resan i herrligt månsken genom Kauhavas och Lappos vilda ödemarker, tilldess att vi kl. ½ 10 hamnade på Alasaari vid Lappo kyrka och obligerade en beskedlig landthandlare, som krupit till kojs der, att taga sin reträtt i kammaren innanför. Thorsdag läto vi kl. ½ 3 e. m. ekipagerna stadna på vägen utanför Stenbäcks, gingo in, drucko kaffe och hade svårt att kl. 4 undkomma deras välmenta enträgenhet. Nattqvarter togs redan kl. ½ 8 på Tulijoki, emedan det begynte att dugga och vi hade framför oss ett 7 fjerndels håll. Men sedan vi på fredagen varit i rörelse vid första dagbräckningen, kommo vi i god tid kl. ½ 10 f. m. till Wisuwesi. Der åto vi stadig frukost lemnade vagn och kärra i helpension samt gingo kl. 12 ombord på ångbåten Wladimir, som öfver nästan spegellugna sjöar förde oss söderut. Blott på stora Näsijärvi kändes en liten gungning; vi åto middag ombord – d. v. s. jag och de tre barnen, som hade bästa aptiten, de öfriga ville ej ha mer än efterrätten – och så kommo vi kl. 7 på qvällen till Tamerfors. Här togo vi in i dyningarna af marknadshvimlet hos fru Lundahl, som först ej sade sig hafva rum, men sedan befanns hafva hela den stora präktiga våningen med dess två magnifika salar tom, i förväntan på lagman Blåfield, som skulle komma andra dagen. Det dröjde ej länge, innan alla flickorna voro i den vackra lummiga trädgården vid forsen derutanför och sjöngo i månskenet: ”hör du forsens vilda fall?” – Efter en nätt thésoupér gick jag med de unga ut öfver stora bron, kring fabrikerna och sedan tillbaka öfver den pittoreska språngbron. Det var en förtjusande afton – den mäktiga forsen glimmade som smält silfver i månskenet, linnespinneriet var illumineradt med gas för nattarbetet, och Månen belyste de höga, gula facaderna af bomullsspinneriet. Längre bakom låg en bred ödemark af ruiner och aska, der eld ännu kolade under källarhvalfven. Vid branden har allt gått ytterst konfyst; en stor del herrar hade varit ute på jagt och kördes plakata hem, när brandsignalerna stört deras aftonrummel på en af villorna. Alla hade skrikit och ingen lydt den 10 andra vid släckningen. Blott en handlande Engström, som varit kompagnon med handl. Hildén och visste att Hildén hade krut i källaren, lemnade sitt eget oassurerade varulager att brinna och skyndade att uppbryta Hildéns källardörrar samt bortbära krutet. Det var vackert gjordt. Hildén sjelf befann sig ibland det muntra jagtsällskapet. Hos fru Lundahl prisades mycket svåger Lybecks hjelpsamhet. Han låg ju der den natten på genomresan och hjelpte dem berga, fast det sedan icke behöfdes. – Lördag morgon kl. ½ 8 gingo vi ombord på ångbåten Elias Lönnrot och fortsatte resan till Lempelä kyrka (Lembois); gingo derefter med sakerna en verst öfver åsen och bestego sedan en liten ångslup Udaschda, som förde oss till Tavastehus. Det var en fullkomlig sommardag; så varmt, att man knappt tålde öfverplagg och nästan alldeles lugnt, – allt detta under passage genom de vackraste sjöar. Visst reste vi den dagen något fastande, ty vi åto ej förrän qvällsvarden, men vi doppade kaffe med Fannys händers verk och tants oerhördt välsmakliga, kolosala namnsdagskrans. Bland det talrika sällskapet var mamsell Ahlstubbe, som följde oss troget ända till Hfors, och berättade för hvem som ville höra på huru hon nu förde med sig allt hvad hon fått bergadt från sin gård, och det var en säck med smått skräp, en dito korg och hennes ålderdomströst, hunden Totte. Det var både ynkligt och löjligt att höra gumman stackare, som nu med sina 66 år på nacken miste den fristad hon sparat ihop åt sig under 48 års mödor. Gård och husgeråd voro värda 1500 rubel, hvaraf blott 500 voro assurerade, och när hon återkom från en resa till sin bror, fann hon en askhög, på hvilken hennes trogna Totte satt och gret. Nu skulle hon tillsvidare begifva sig till Willmanstrand och försöka börja på nytt. Emili tyckte att hon hyggat sig på gamla dagar, fast den goda språklådan var oförminskad, och hennes närmaste bekymmer var nu huru hon skulle få fri passage för Totte på jernvägen, i egenskap af knähund, som hon skulle hålla i famnen, men det hade sina sidor, ty Totte var en ganska respektabel volym om ett par lispunds vigt. Och så måste hon lemna Totte, som kom i krakel med alla kamrater på ångbåtarne, uti konduktörens röfvarehänder. – I Tavastehus mådde vi godt hos Nordins, voro på fötter söndags morgonen kl. ½ 5 och afreste kl. ¼ öfver sex till Helsingfors, dit vi anlände kl. 10, mottagna af Hildegard, Berndt, Amalia, Deckers och andra vänner i önskelig välmåga.