Till havet
© Text: Tove Jansson
© Musik: Ralf Nyqvist
Tryckt med tillstånd.
(Berättaren)
Och där ute tågade stormen,
A (Berättaren)
och mäktiga väder så långt vindarna blåste,
(Tutti) ah...
fram och tillbaka, ständigt förnyat, alltid
annorlunda.
(Tutti) ahh…
B (Tutti)
Ön var aldrig den sista stranden, havet delade
sig kring ön och fortsatte vidare.
(Berättaren)
Man gick runt sin ö, runt runt i cirkelns
betryggande finalitet, och däromkring
vandrade
horisontens väldiga cirkel som aldrig var
instängd.
C (Tutti)
Hm…
D (Tutti)
Båtarna syntes ibland, på väg vidare ut,
hemlighetsfulla på avstånd, symboler och
drömmar
för den som ingenting vet om skepp men alltid
följer deras färd.
E (Berättaren)
Ibland bara en rök, jorden kurvade sig och
dolde dem.
F
Och fyrljuset som långsamt trevade
runt genom natten, svängde förbi ön och
strök vidare bort mot horisonten och kom
tillbaka igen.
G
Höstarnas fiskebåtar med sina lugna ljus, och
små djärva segel som syntes en stund och
försvann.
H
Att älska stranden är inget annat än
att älska
havet. Den smala remsan av trygghet
och
längtan, en uppvaktning på avstånd,
den älskades
trappa. En tvekande tröskel till en
annan
värld av oberörd styrka och ständig
förändring
I
Stranden är dekorerad med röd tång
och
vita snäckor, av ting som havet format
om
och kastat ifrån sig - det som vågar
växa är
strävt och blommar i häftiga färger.
Varje morgon har havet modellerat
en ny
strand.
Varje kväll blir det ensamare än havet
själv, ett bortglömt ingenmansland,
gränser
mellan det säkra och det osäkra.
Då går man upp till stugan och
stänger dörren
och tänder lampan. Rutorna blir
svarta
och cirkeln av trygghet är liten och
varm.
J (Tutti)
Men när lampan är släckt stiger havet
in
över ön, det finns överallt, man hör
det ständigt,
det tar stranden och ön och huset i
besittning.
K (Berättaren)
Hela världen är blankt och glidande
vatten,
och i sömnen börjar rummet långsamt
att
segla, själfallet och befriat.
Ön lämnar sitt fäste och letar nya
horisonter.
L
Och när man vaknar och stiger ut och
ser
havet igen är det samma osäkra
spänning,
samma lugna behov av försäkran som
när
man går ut att möta den man älskar.