6
hade varit förgäves. Men med tanke på att han var helt foku-
serad på sin telefon verkade metoden inte fungera särskilt bra.
Jag förstod inte riktigt vad som var så fantastiskt med
Sebastian.Var det något med hans ögon? Eller sättet han klädde
sig på?
Lusse var värst, som vanligt. Vi hade gått i samma klass ända
sedan ettan. Enligt henne var det nog bara en tidsfråga innan
Sebastian skulle falla pladask för henne, trots att han gick i åt-
tan.Viktoria, hennes följeslagare, befann sig bara snäppet under
henne i hackordningen.Två av de andra tjejerna visste jag inte
namnet på.
Och så var det Sandra. Sandra som hade varit min allra bästa
vän ända tills vi började sjuan för ett par veckor sedan.
I dag hade hon nya kläder, en glittrig topp och ett par
tajta jeans som fick hennes ben att verka jättelånga.Trots att
hon vid en första anblick betedde sig som de andra märkte
jag hur mycket tystare hon var. I stället iakttog hon dem
noga, som om hon gjorde en fältstudie i tonårsteknik. När
de skrattade, skrattade hon också, men jag visste att hon inte
lät så där, egentligen. När våra blickar möttes tittade hon
genast bort.
Lusse var faktiskt rätt skicklig på att låtsas som om deras
skådespel inte hade något med Sebastian att göra. Hon hade
bara sneglatpå honom t vå gånger på hela rasten,jag hade räk nat.
Viktoria kunde däremot inte låta bli att med jämna mellanrum