7
ge honom trånande ögonkast. Men ingen av dem kunde få ho-
nom att lyfta blicken från sin telefon.
Det var inget fel på Sebastian, han var trevlig, tyckte jag.
Objektivt sett kunde jag hålla med om att han såg skaplig ut.
Bruna ögon, brunt hår. Raka tänder, så när som på en hörntand
som låg lite snett på ett rätt gulligt sätt. Allt annat var väl också
som det skulle. Men som Lusse ochViktoria pratade om honom
när han inte hörde på var det lätt att tro att han var övernaturlig.
Att titta på honom borde ge mig fjärilar i magen, skälvningar i
hjärttrakten och röda kinder. Minst.
Jag kände ingenting.
Förra året var Sandra ständigt förälskad. Jag bytte alltid
samtalsämne när hon försökte prata med mig om pojk ar, så hon
gav upp till slut. Jag brukade tänk a att det var hon som var fånig,
men nu undrade jag om det kanske var mig det var fel på. Jag
kanske inte gillade killar? Eller folk överhuvudtaget.
Jag var bra på att vara ensam, det var jag. För bra, kanske.
Plötsligt lyfte Sebastian blicken och tittade på mig. Jag höj-
de hakan och hälsade på honom, allt annat hade varit konstigt.
Även om vi inte kände varandra särskilt bra, så hade vi gått i
samma skola flera år. Han nickade tillbaka, log, och fortsatte
sedan med sin telefon.
Nej. Inte ens hans omtalade leende fick mig att fatta vad det
var som gjorde honom så speciell.
I samma stund insåg jag hur tyst det hade blivit vid bordet