26
Refuseringar
blogga , sådär som folk började blogga då.
Efter ett antal år skrev jag ut hela bloggen och skickade den till
Söderströms förlag. Jag tyckte det var dags för Svenskfinlands
första bloggbok, sådana fanns redan i Sverige. Faktiskt.
Förläggaren Tapani Ritamäki skrev refuseringsbrevet, för ett
sådant fick jag naturligtvis. Han skrev två saker som jag fort-
farande minns: Det är ingen tvekan om att du kan skriva. Men.
Det händer ju ingenting, det finns ingen dramatik att följa.
Det var bra saker att ha med sig.
började jag skriva en annan blogg. Den hette Lopptorget
och handlade om mina loppisfynd och min kakbakning. Under
några år satte jag all min vakna tid på just det och skapade ungefär
tre recept per dag.
Samma sak hände igen: jag plockade ihop recepten och fixade
ihop några av de bästa texterna till krönikor, skickade iväg allt till
Söderströms och ser man på, den här gången blev boken antagen.
Jag blev så glad att jag låste in mig på toaletten på jobbet och
grät: äntligen skulle jag göra vad jag var ämnad till, nämligen ge
ut böcker. Jag struntade i att det var en bakbok jag skulle ge ut, jag
ville ge ut böcker. Mitt fokus låg på boken, inte på vad jag skrev.
Som jag längtade efter uppmärksamheten som jag föreställde
mig att bokutgivningen skulle ge.
Det året bakade jag närapå ihjäl mig. Jag testade och testade
och testade alla recept, bakade så att min man fick börja springa