»Jag skulle kunna hoppa ner från balkongen«, sa jag
häromdan åt Stina och efter en liten konstpaus fortsatte jag:
»Men då skulle jag väl inte ha bättre tur än att en mamma med
barnvagn skulle passera strax nedanför och jag skulle ramla
påbarnvagnen.«
»Du har din humor i behåll i alla fall, Alma«, sa Stina, »du
förmår fortfarande vara rolig.«
Å, vad jag är trött på det ordet, det har hängt om halsen på
mig som en koskälla sedan jag var ung flicka.
Söderskälm, så var det kamraterna, de gamla kvinnliga, kall-
lade mig under studietiden.
Lilla Söderskälm.
Hon som ingenting såg ut men som alltid hade ett rappt svar
på tungan.
Jag brydde mig inte om att tillägga att jag vid närmare efter-
tanke var fullt medveten om att jag aldrig med egen kraft skulle
kunna ta mig över balkongräcket.
Gud vet om jag ens skulle kunna ta mig ut på balkongen.
Stina är min vän. Eller har åtminstone varit det. Ja, själv
skulle hon utan tvivel försäkra att hon fortfarande är det, hon
skulle berömma sig av sin trofasthet, men att hon − och några
till − berömmer sig av sin trofasthet beror på att de numera
besöker mig av medlidande. Jag är inte längre deras jämlike,
det är jag för gammal för och framförallt för sjuk. Jag har alltid