tagit för givet att vänskap förutsätter jämlikhet och därför är jag
osäker på om jag alls har några vänner numera.
Också för personalen här har jag nämnt balkongen, åtmin-
stone för syster Hedvig och lilla Greta, men de reagerade inte
överhuvudtaget. Kanske för att de tänker på att jag inte skulle
kunna ta mig dit ut. Kanske för att de lärt sig att man inte ska
bry sig om de sjukas griller. Kanske för att de är unga och inte
ens kan föreställa sig att en gammal människa kan skämta. För
all del, syster Hedvig närmar sig väl redan de fyrtio men ur mitt
perspektiv, om än inte ur sitt eget, är hon fortfarande ung. Jag
misstänker att hon överhuvudtaget inte förstår sig på skämt,
hennes bleka ansikte är tungt och sorgmodigt som en hästs. Jag
brukar försöka undvika att möta hennes blick. Från första bör-
jan tyckte jag att hon var ful och även om jag är ful själv har jag
alltid föredragit vackra människor. Och vad vår vackra Greta
med det korpsvarta håret beträffar så är hon fortfarande ung
på riktigt, man skulle vilja röra vid hennes kind för att känna
hudens lenhet, hon är smal som en vidja. När man ser på henne
förstår man verkligen hur det banala uttrycket har uppstått, för
hon är inte bara smal, hon är också böjlig, smidig, hon rör sig
nästan dansande, hon kan omöjligt ana vad det vill säga att ha
svullna fötter eller vara så stel att man knappt förmår sätta sig
upp i sängen. Hon har hela livet framför sig, det är sin framtid
hon går till mötes, dansande, leende. Egentligen är hon inte en
riktig sjuksköterska, hon kallas bara småsyster, hon står lägre i
hierarkin, hon klär på och av och matar och lyfter och vänder,
men jag har bestämt mig för att säga syster ändå. Jag gör det för
att reta syster Hedvig och för att jag ser att Greta själv tycker om
det. Framförallt ser jag att hon har annat att tänka på, att hon är
förälskad. Det finns ett skimmer kring henne, det slags skimmer
som jag lärde mig känna igen redan som barn, som nästyngsta
flickan i en familj med åtta döttrar. Att hon är förälskad är lika