lätt att se som att hon har låtit håret växa. Kanske det är mannen
hon är förälskad i som sagt att hon ska göra det, karlar brukar
tycka att det är så kvinnligt med långt hår. Kanske är hon rentav
hemligt förlovad, kanske har hon en ring i fickan. Naturligtvis
inte i fickan på sin jungfruligt vita, stärkta sjuksköterskedräkt
men i fickan på den billiga lilla kappan som jag har sett henne
i några gånger när jag råkat titta ut just som hon varit på väg
bort efter avslutad arbetsdag. Då har jag sett hur hon först går
lugnt och värdigt över gården, precis som hon själv berättat att
översköterskan sagt att man ska göra, ute så väl som inne. Sedan
stannar hon upp och tittar sig omkring som för att förvissa sig
om att översköterskan inte har ögonen på henne − och när hon
känner sig säker börjar hon springa. Det skulle inte förvåna mig
om hon har ett läppstift också och en liten spegel så hon kan
måla sig så fort hon kommer åt. Men då får hon allt vänta tills
hon lagt sjukhusområdet bakom sig helt och hållet för hon har
själv berättat om en annan småsyster, eller om det nu var en
elev som blev avskedad utan pardon därför att översköterskan
såg henne smussla med ett läppstift. Vad ringen beträffar kan
man undra om hon smyger den på fingret när hon klär om eller
om hon väntar tills hon är en bit ifrån. Just en ring ska hon då
minsann akta sig för att låta översköterskan se. Översköterskan
vill nog inte att systrarna här ska gå i giftastankar − inte om de
vill ha jobbet kvar. Att vårda sjuka är ett kall, skulle det heta,
det går inte att förena med äktenskap och familj.
Ett kall?
Hade jag ett kall?
På sätt och vis.
Var det i så fall ett kall som hade gått att förena med äkten-
skap och familj?
Jag hade bra gärna velat tro det. Jag hade gärna velat tro att
det gått att förena åtminstone med kärlek.