Jag är på Badhotellet i Saltsjöbaden. Det har jag varit flera
gånger förut, första gången för mer än trettio år sedan, och då
badade jag faktiskt. Nu är det mycket länge sedan jag badade.
Som svenskarna − rikssvenskarna − använder ordet, menar jag,
för i Finland badar vi i kar och simmar i sjöar och hav. Det var
därför jag under min första Sverigeresa blev så förbryllad när en
bordsherre en gång artigt frågade: »Badar ni mycket?«
Jag är på Badhotellet men det är inte här jag bor. Jag bor
hemma, men där får jag inte längre vara, det har Stina och hen-
nes svägerska Signe och de andra som kallar sig mina vänner
bestämt. Om och om igen slår det mig hur vårt förhållande
har förändrats. Numera är det som om de så kallade vännerna
bildar gemensam front mot mig. Stina säger att det blev panik
senast jag försökte bo hemma och att hon i rasande fart måste
föra mig tillbaka hit med bil. Själv minns jag inte hur det var
den där dagen fast jag annars minns det mesta.
Alla säger att jag har det bra här, att själva byggnaden är som
ett slott med sina tinnar och torn, att jag kan skämma bort mig
själv med att ligga på solverandan eller ta ljusbehandlingar.
»Nej«, svarar jag tjurigt som ett barn, »jag vill inte vara här.«
»Men du har ju trivts här«, säger de vädjande. Och det är
riktigt, jag har älskat det här stället, i ett kåseri har jag skrivit en
hymn till det. Det har legat en egendomlig atmosfär av strålljus
över gårdsplanen, och de olika små bladen som på våren vecklar
ut sig skiftar i alla nyanser. Jag har insupit luften med begärlig-
het och tyckt att den är härlig, jag har känt mig utvilad, frisk
och ny, tacksam och lycklig. Jag har varit morgontidig, jag har
brukat slå upp dörrarna till balkongen och se den lätta dimman
över viken försvinna medan stranden på andra sidan, som på
avstånd buktar sig som ett bergslandskap, visar en tydligt teck-
nad mörk kontur som så småningom försvinner i den stigande
solens sken.