Jag har besjungit den vida och härliga ligghallen under bar
himmel där jag ordentligt nerbäddad har kunnat sluta ögonen
och för en stund fly alla krav på arbete, ständigt mera arbete
och bara lyssna på tallarnas stilla sus och fåglarnas kvitter. När
det har lackat mot höst och marken har blivit kall har jag fått
förflytta mig till ligghallen i översta våningen där tillgången till
luft och sol också är nog så riklig. I november och december har
jag rullats in i stora fårskinnsfällar och känt mig alltmer lik ett
eskimåbarn där jag legat med egentligen ingenting annat syn-
ligt än den mun med vilken jag dragit in den sköna luften, som
under alla årstider ska vara så hälsobringande och härlig. Bland
det jag beundrat mest här på stället är den kraft småsystrarna
har i sina späda armar och den utomordentliga teknik de har i
att sköta sitt bäddningsjobb.
Men det var alltsammans förr, det var när jag ännu kunde
promenera i parken, när jag tyckte att det var stimulerande att
sitta i matsalen och tala med nyanlända gäster. När jag själv
var stimulerande, inte minst för doktorerna därför att jag inte
var sjuk på något av alla de banala visen utan snarast överar-
betad, överstimulerad, nervös. Förr i världen tittade Danielson
− överläkare Carl-Gustaf Danielson − ofta in på kvällskvisten,
efter avslutad arbetsdag. Han är något av en bohem, han kunde
komma och knacka på nästan hur sent som helst, han slog sig
ner och pratade bort en stund, om böcker eller konst eller teater.
Han är en man med ett genuint kulturintresse, det skulle vara
för mycket sagt att vi varit vänner men vi har varit jämlikar.
Numera har han alltid den vita rocken på sig när han kommer,
han förblir stående, han tittar på klockan − mycket diskret, för
all del, det är inte meningen att jag ska lägga märke till det men
det gör jag, det gör jag − och efter bara några minuter ber han
om ursäkt för att han måste skynda vidare.