»Jag tycker om människor«, har Danielson brukat säga, men
jag undrar om han längre tycker om mig.
Och jag?
En gång tyckte jag att alla människor var intressanta. Tyck-
er inte så mer. Och om sanningen ska fram har jag alltid tyckt
bäst om dem som varit yngre än jag. I synnerhet män. I mat-
salen hör jag numera hemma vid de gamlas bord och där finns
det människor av två slag: de som klagar och de som ber om
ursäkt för att de finns till. Jag tycker lika illa om bådadera.
Det susar ur hörapparater, det skramlar av käppar och kryckor
som faller i golvet. Och inte vet man vem som är dement eller
döv och vem som går att samtala med. Nu har jag förövrigt
varit här så länge att många av dem som inte var dementa eller
döva när jag kom har hunnit bli det. Somliga förvandlas över
en natt. Och vad värre är: de som fortfarande förmår föra ett
samtal orkar jag ändå inte ha att göra med för de talar mest om
barnbarn eller sjukdomar. Barnbarn har jag inte, lika lite som
barn, men icke desto mindre tvingas jag höra om andras: de
räknas i all oändlighet upp med namn och ålder och särskilda
talanger som om det var tänkt att jag skulle hålla reda på dem.
Jag som aldrig gittat hålla reda på mina syskons barnbarn.
Sjukdomar har jag men dem vill jag inte tala om, än mindre
vill jag höra om andras. Inte om deras andnöd, deras sömnsvå-
righeter, deras hjärtklappning, deras stela leder. Allra minst
om deras matsmältning. En tid satt jag bredvid friherrinnan
Sidensvans, men en dag när jag berättade en anekdot från Pa-
ris sa hon nog så spetsigt: »Det där har professorn berättat
en gång förut.« Sedan fortsatte hon, lite högre: »Det är nytt.
Professorn har inte brukat upprepa sig.«
Nå, människan heter för all del ingalunda Sidensvans, det
är ingen mer än jag som kallar henne så, hennes riktiga namn
orkar jag inte befatta mig med. Men friherrinna är hon förvisso.