Det är inte bara människor jag inte orkar befatta mig med,
lika illa är det med politiken, också den finländska. »Visst är det
bra att ryska kontrollkommissionen har gett sig av från Hel-
singfors?« sa Stina plötsligt en dag i fjol. Jag var förvånad över
att hon hade noterat det. Mina syskonbarn skriver brev och frå-
gar: »Vad tycker faster Alma om vänskaps- och biståndspakten
med Sovjetunionen?« eller »Visst har moster Alma hört om det
kommunistiska kuppförsöket?« eller »Hur tror moster att det
ska gå med krigsskadeståndet?« Jovisst har jag noterat både det
ena och det andra men mest bara med trötthet.
Har jag nånsin varit genuint intresserad av politik? Har inte
politiken snarare varit ett nödvändigt ont?
Fosterlandsvän har jag kallats och som sådan har jag till och
med fått medalj, tapperhetsmedalj, rentav. Men egentligen har
jag alltid hellre velat göra annat − också nu senast när det hand-
lade om den politik med andra medel som kallas krig. Jag reste
Sverige runt, jag höll föredrag efter föredrag, jag använde mitt
namn för att föra ut Finlands sak, för att predika betydelsen av
Finlands självständighet som jag själv i ungdomen såg ta form,
som jag själv varit med om att arbeta för. Jag talade i Stock-
holm, i Umeå och Sundsvall och Göteborg, jag talade i Sveriges
radio. Jag såg till att man spelade Sibelius och läste Runeberg
och sjöng »Vårt land«. Jag skrev artiklar, jag skrev en bok om
Finlands historia. Mitt hem blev Finlands inofficiella legation,
det var ett spring, det gick knappt en dag utan att jag fick lov att
ta hand om någon vilsen landsman som behövde råd och dåd.
Jag tvingade också mina vänner att ta hand om mina vilsna
landsmän, jag ringde, jag pockade och mina vänner visste ju
hurdan jag är, de visste att jag inte är den som godtar ett nej.
Jag stickade sockor och fotvärmare åt männen vid fronten, jag
skickade matpaket till Finland, jag besökte de krigsinvalider
som kommit till Sverige för vård, jag fungerade som tolk mellan