dem och personalen. De gjorde alla sitt bästa för att hålla hu-
möret uppe, de här unga männen, jag hörde ingen klagan, inte
ens från dem som aldrig skulle komma på benen igen. För mig
gamla människa som hade mitt liv bakom mig var det tungt att
försöka föreställa sig den framtid som väntade dem. Men jag
har gjort mitt vad gäller att vara fosterlandsvän, jag har gjort
mitt vad gäller att ha åsikter, det var ett bra tag sedan jag sva-
rade på syskonbarnens brev.
Tittar jag ut ser jag virvlande höstlöv. En gång i världen
fyllde virvlande höstlöv mig med ett slags ljuv melankoli, en
melankoli att smaka på, att tala om, helst med någon karl, helst
framåt morgonnatten.
En melankoli som var ett mått på mitt estetiska sinne, på
hela min sensibilitet.
Numera är det sällan jag tittar ut. Numera vill jag inte ligga
i ligghallen eller på balkongen. Det skulle kännas som att ac-
ceptera sin hjälplöshet, att ge upp, det skulle vara som att låta
sig domna bort alldeles. Som att glida in i döden.
»Jag vill inte vara här«, upprepar jag ännu mer trilskt, »det är
ett fängelse.«
»Du får inte säga så, kära Alma«, protesterar Stina och Signe,
den ena född Lindberg, den andra gift Lindberg, nu änkor båda
två, »här tar alla hand om dig på bästa sätt.«
Av någon anledning tänker jag på all teaterluft de har inan-
dats genom åren, för Stinas del sedan barndomen. Konventio-
nella är de inte, det måste man hålla dem räkning för. Men jag
fortsätter att protestera. »Det här är ett sjukhus«, säger jag, »jag
vill inte vara på sjukhus.«
Då säger de att jag har ett så bra rum, ett rum med balkong,
det är det minsann inte alla som har. De säger att jag har haft
tur, att alla är så snälla mot mig här. Vad de menar är att alla