visar mig ett så stort tålamod. Att jag är en person som man
inte kan ha att göra med om man inte har ett stort tålamod. Att
de själva har ett stort tålamod eftersom de fortfarande orkar
besöka mig. Jag tänker att de har rätt, så är det med mig nu. Jag
tänker på sköterskornas små vita hättor, deras höga sedesamma
kragar, deras långa, stärkta, vita förkläden som frasar mot gol-
vet och jag säger: »Ja, de är alla änglar.« Jag tillägger: »Ni är alla
änglar«, men det hör varken Stina eller Signe.
Noga taget kan jag väl lika gärna vänta på döden här som
hemma. Också det har jag sagt åt både Stina och Signe men det
tyckte de inte heller om, de upprepade sitt »Sådär får du inte
säga, kära Alma.«
Men det är ju så det är: jag väntar på döden. Enda skillnaden
är att jag lättare kunde glömma det hemma. En flyttfågel har
jag varit nästan hela mitt liv men lägenheten på Sibyllegatan
blev till sist mitt bo.
Här finns så lite att tänka på. Jag brukade inbilla mig att jag
hade ett rikt inre liv, att ha ett ovanligt rikt inre liv har alltid
varit min stolthet, men nu inser jag att mitt inre liv har varit
beroende av det yttre: vänner, arbete. Vänner och arbete är det
som har distraherat mig från att höra förgänglighetens dova
sus. Nu finns det inte längre något som distraherar.
Här är det bara att göra vad man kan för att tänka på annat
än det förhandenvarande.
Förhandenvarande?
Är det det ord jag söker?
Jag har börjat bli osäker på mina ord. Kanske jag hellre ska
säga »Här är det bara att göra vad man kan för att tänka på an-
nat än det som är.«