KAPitEL 2: PÅ ARKADiAgAtAN
KAPitEL 2
På Arkadiagatan
I min barndom satt jag uppkrupen på en stol i det som nu är Bri-
tas och Nitas rum. Jag satt och gruvade mig över ett hål som jag
hade fått på ett par eljes alldeles splitternya strumpor. Hålet var
jättelikt och jag fick inte fram att det var där förrän följande mor-
gon då Mamma hade som mest skyndsamt och naturligtvis var
mest upplagd för att bli uppretad. Men jag satt alltså och såg ut
genomfönstret.
Jag hade framför mig en bred gata, utan en enda spårvagn och
utsikt ända till Runebergsgatan och begravningsplatsen, på andra
sidan en sank grässluttning. […] Men just då såg jag egentligen
ingenting av allt detta, det var en vårkväll med bar mark och jag
såg bergen på andra sidan huset. De voro tre stycken, vida, stora,
allt mer äventyrliga ju längre bort de var. På det första lekte man
ofta mamma och barn, och på grässluttningen nedanför berget
band man kransar av smörblommor, på det andra kokade man ofta
mat, men på det tredje, dit man kom över en planka som svävade
över ett djupt dike vars botten var täckt av skarpa och kullriga
stenar, lekte man aldrig hus och hem, det var helgat åt det vilda
äventyret, indian- och rövarlekar.
– Jag satt där och skälvde och sörjde och inom mig växte de vida
bergen som jag längtade att springa över.
(Ur Mirjam Tuominens första bevarade dagbok, ..)