ÄLVAN OCH JORDANDEN
Men efter begravningen såg man henne aldrig fälla en tår. Sina
sorger höll hon för sig själv, hon tålde aldrig att ömkas. Hon hade
bekanta inom pappersindustrin och fick genast en god tjänst vid
Finska Pappersbrukskontoret som chef för bokföringsavdelning-
en. Det sades att hon hörde till H:fors bäst avlönade kontorsda-
mer […] men i alla fall fick hon jobba hårt för att få allt att gå
ihop. Hon sydde och ändrade en massa av våra kläder själv, fast
hemsömmerskan kom i perioder och gjorde det mesta. Hilda och
senare Aino fanns i köket, men mycket av matuppköpen gjorde
Mamma i hallen varje morgon förrän hon gick till kontoret.
Gunvor avslutar sin släktkrönika med en hyllning till sin mor, hennes
omdömesförmåga, generositet och yrkesskicklighet:
När jag många år efter hennes död träffade någon herre från pappers-
industrin kom de alltid med en lovsång över henne som varande den
av vilken man ofelbart fick de klaraste uppgifterna på några ögon-
blick. Hon hade ett fenomenalt sifferminne, och hade allt klart i
huvudet […] och så var det alltid något så elegant överhenne.
DE FYRA FADERLÖSA flickorna med den ständigt verksamma modern
växte upp på Arkadiagatan, som då låg i utkanten av staden. Bakom
huset höjde sig Tempelberget. Uppe på Tempelgatan bodde farmor Ma-
ria Vilhelmiina, halvblind och varmt troende. Hon var mycket snäll
och frikostig med småbröd, särskilt Mirjam besökte henne ofta. Alla
flickorna gick i tur och ordning i Läroverket för gossar och flickor, även
kallat Brobergska samskolan »Broban«, som låg vid Högbergsgatan .
På gulnade foton från mitten av -talet ser man systrarna i vo-
langprydda finklänningar. De äldsta har långt vågigt hår med stora
rosetter. Lilla Nita är knubbig och kortklippt. De tittar allvarligt in
ikameralinsen.
»Vi var alla fyra systrar ytterst blyga i främmande sällskap. Min äldre
kusin Lise-Marie Tuominen påstod att vi överhuvudtaget bara viskade.