KAPitEL 2: PÅ ARKADiAgAtAN
Med tiden försvann ju blygheten, men inbundna var både Mirjam och
jag. Min äldsta syster Brita lämnade tidigast hemmet. Hon avbröt skol-
gången på de klassen till stor besvikelse för lärarna, men tiderna var
hårda«, skrev min moster Anita Tuominen i vad hon kallade »Någ-
ra minnen, som dykt upp under en sömnlös natt«.
Den viljestarka Brita utbildade sig till farmaceut, blev provisor och
gifte sig sedermera med en norsk kollega. Den utåtriktade Gunvor gifte
sig tidigt och blev trebarnsmor och representationshustru, Anita blev
som sin far en språkkunnig korrespondent. Hon gifte sig aldrig och
bodde med modern till dennas död. Mirjam blev författare, något som
för henne var mera en identitet än ett yrke.
Mirjam sammanfattar sin tidiga barndom i ett självbiografiskt radio-
föredrag hållet år . Här beskriver hon också klarsynt den kombi-
nation av föräldraberoende och »medfödd konstitution« som kan göra
barn ur samma syskonskara så olika:
I bästa fall lever vi alla våra första fem, sex, sju år som barn till en
allsmäktig enda konung och en allsmäktig enda drottning i ett rike
som är det absolut enda för oss. Vår egocentricitet är lika omätlig
som vår hjälplöshet, men det är en egocentricitet som egentligen
inte åsyftar oss, utan dessa två enda personer: våra föräldrar. Vår
medfödda konstitution och de i förening stöper oss, och mer eller
mindre för livet stöpta är vi innan vi nått de sju åren […]
För min personliga del avbröts detta tillstånd vid nyss fyllda sju
år då min far dog, vilket utgör den mest ingripande händelse, som
överhuvud ägt rum i mitt liv.
I syskonskaran var Mirjam den känsliga, lynniga och enstöriga. Hon
var ofta sjuk i häftiga migränattacker, astmatiska eller nervösa anfall.
Anita, den syster som alltid stod henne närmast, minns:
Jag har hört berättas att M. under vår vistelse i Kajana ofta an-
sattes av häftiga gråtattacker, och kallade sig »Pappilan musta
sika« [Prästgårdens svarta svin]. Varifrån hon fått den idén visste