ÄLVAN OCH JORDANDEN
ingen, men det antogs att någon tjänarinna eventuellt skrämt
henne. Påden tiden levde ju ännu Pappa och i »begynnelsen var
allt gott« har hon själv deklarerat […]
M. kunde som barn vara överkänslig och inbunden, hennes hu-
mör kunde vid ett obetänksamt ord slå över i fullt raseri. Våra
dörrar fick tåla många hårda smällar. Jag tror nog att hon själv led
av sitt obehärskade lynne. […] Andra dagar var hon en underbar
stora syster, som hittade på spännande lekar eller berättade sagor
för mig. En historia som jag i alla fall tyckte innerligt illa om och
som hon med uppenbar förtjusning pinade mig med, var att hon
var ett hittebarn och egentligen inte alls hörde till vår syskonska-
ra. »Det är min bror«, sa hon och pekade på en tavla som hängde i
barnkammaren. Jag minns att jag en gång lyssnade till ett samtal
mellan min Mamma och Farmor. Mamma sa att det var underligt
hur M. till sitt lynne så mycket kunde påminna om Ernst.
Flickorna Tuominen: Gunvor, Mirjam, Anita och Brita.