KAPitEL 2: PÅ ARKADiAgAtAN
Sina somrar tillbringade systrarna Tuominen i Mariehamn hos morbror
Axel och moster Olga, som med tre döttrar och en son utgjorde en
mönsterfamilj. De fem äldre flickorna lekte tillsammans och hade de
två yngre, Mirjam och Anita, i släptåg. Ofta drog sig Mirjam tillbaka.
»Jag minns så väl Mirras försök att vara lika som vi andra och syssla
med vanliga barnlekar. Just hennes håg stod åt annat håll. Vi lyckades
aldrig entusiasmera henne för våra lekar, men hon hängde med. Jag
minns också så väl, när Pappa tog husets fint inbundna böcker i röda
pärmar från bokhyllans glasskåp och gav dem åt Mirra att läsa. Det var
Selma Lagerlöfs arbeten. Jag kommer ihåg henne och kan se henne,
då hon satt hopkurad i vindstrappan och bara läste och läste«, skrev
Mariehamnskusinen Jutta Dahlman i ett brev efter Mirjams död .
miRJAm tUOmiNEN HAR i flera av sina noveller skapat flickgestalter
som tillåtit henne att undersöka och omvandla sin barndoms upplevel-
ser. I novellen »Resan« (Kris, ) placerar hon huvudpersonen Jenny
Duprés barnjag på ett gods i Skottland i sällskap med en syster och
tre flickkusiner. Jenny är avvikaren, som tvingas leka tråkiga docklekar
med den yngre kusinen Barbara och ofta flyr till ensamheten.
Prästgårdens svarta svin,»Pappilan musta sika«, får sin plats i Jennys
reminiscenser. I släkten skämtar man om att den femåriga Jenny blev
så rädd för ett jättelikt svin som slitit sig loss från granngården, att hon
gång på gång fick hysteriska anfall och ropade: »Det är jag, det är jag.
Det svarta svinet är jag.«
Den vuxna Jenny blir diktare. Hon förklarar för sin kusin Joyce, som
är läkare, att hon identifierar sig med alla världens dårar och utstötta
och att hon föraktar de normala »brackorna«.
Det svarta svinet, retades Joyce, du har alltid så lätt att identifiera
dig med alla slags svarta svin. Men det beror på att du är diktare
och inte avsedd att bli någonting praktiskt här i världen.