KAPitEL 2: PÅ ARKADiAgAtAN
Mirjam byggde upp sitt författarskap kring fadersförlusten, börjande
från den allra första novellen »Irina« i Tidig tvekan fram till de sista
opublicerade religiösa diktsamlingarna.
Irina är kanske det mest fundamentala och ohöljda av hennes alter
egon, en elvaårig flicka som ligger på sjukhus, svävande mellan liv och
död. Liksom Mirjam har Irina förlorat sin far vid nyss fyllda sju. Först
fyra år senare drabbar sorgen henne med fruktansvärd kraft, en sorg
bemängd med skuldkänslor över att inte ha förstått faderns kontakt-
sökande, tiden innan han dog, och över att inte ha sörjt honom till-
räckligt och genast.
Irina upplever hemska sömnlösa nätter, då hon smyger omkring en-
sam i den mörka våningen. Hon pinas av skuldkänslor för skenbart obe-
tydliga förseelser, hon ser helvetets evighet öppna sig och befinner sig
halvt tillintetgjord vid en straffande Guds enorma fot.
Också dagarna förstörs av skräcken för de hemska nätterna. Irina
tappar koncentrationen, hon inser att hon kommer att stanna på klas-
sen. En dag faller hon ihop i skolan. Hennes inflammerade blindtarm
opereras i sista minuten. En svår lunginflammation följer. Hon ligger
på sjukhus i mer än två månader. Och Irina vänjer sig, hon rentav älskar
att vara på sjukhuset med dess kravlöshet och lugna rutiner. Hon börjar
också älska tanken på döden, som förefaller henne som ett skimrande
gyllenklart moln.
En skolkamrats besök för Irinas tankar tillbaka till livet utanför sjuk-
huset, mörkret, tillvarons snårighet. Hennes egen oförmåga att vara
som andra symboliseras av marscherandet under gymnastiktimmarna:
»Irina, du håller inte takten – ett tu – ett tu – ett tu – ett och tu – Irina,
du är omöjlig, du saknar fullkomligt sinne för takt – ett tu – ett tu…«
Irina stärks i sin förvissning om att döden är bättre än livet. Efter kam-
ratens besök börjar hon gråta, hon gråter i timmar över sitt svåra val
mellan liv och död.
I ett febertillstånd drömmer hon sig tillbaka till den tidiga barndo-
men, då pappa ännu levde. De går på en rödbrun skogsstig som vidgar
sig till en bred, solig gata. Det är söndagsmorgon och de går till konto-
ret, bara hon och pappa. Hon anstränger sig beskäftigt att ta lika långa
steg som han.