ÄLVAN OCH JORDANDEN
Han sade: – Irina du… men avbröt sig plötsligt och sade: – Irina,
vad skulle du säga, om jag reste långt, långt bort från dig. Irina,
vad skulle du säga om jag måste dö – snart […] Gatan försvann
och de satt på den låga pallen i barnkammaren – hennes ögon
fylldes med tårar och full av rädsla och indignation ropade hon: –
Varför säger du så? Du vill bara skrämma mig […] och hon sprang
snyftande till Mamma för att söka skydd.
Irina vaknar ur sin dröm, bestört över sin elakhet och fylld av ånger. När
hon på nytt somnar in är hon och pappa åter på den rödbruna stigen. De
går i takt och hon förstår nu vilken tillfredsställelse det är att gå i takt.
Men när hon stolt ser upp på pappa, har han ett främmande, grimaseran-
de ansikte, hans gång är ryckig och hans tal sluddrande. Han är berusad.
»Är det för att jag är död som du är så rädd för mig, Irina?« frågar han.
Då hon springer ifrån honom ser hon honom sorgset anklagande stå
kvar. »Hon ville ropa till honom, springa tillbaka, men då var han för-
svunnen och hon förstod att han dött och att hon förnekat honom och
lämnat honom ensam, medan han dog.« Och Irina ser sig själv som ett
gråtande, övergivet spädbarn i en kvävande glaskupa.
När hon vaknar upp, har sjukdomen tagit en vändning mot det bättre
– mot livet. Hon minns drömmens slut:
Hon låg innesluten i dendär glaskulan och höll på att kvävas, då
den plötsligt sprängdes och föll i skärvor. Hon steg ut och drog
ett långt och djupt andedrag av lättnad. Och så stod hon med ens
framför havet, det blå, sydliga havet, som tillsammans med him-
meln färgade atmosfären violblå. Hon steg i en båt, i vilken hon låg
så att hon inte visste om hon var närmare himlaranden eller vatten-
ytan. Hon tittade ned i vattnet och såg att det aldrig var stilla, att
det förändrades för varje sekund som gick, att det var detsamma
och ändå aldrig riktigt detsamma, och hon tyckte sig förstå att det
var därför det var så vackert och friskt och blått. Och hon riktade
sin blick mot himmeln och såg att det moln hon ansett för döden
stod rakt framför henne, alltid rakt framför henne, och hon tyckte
sig därav förstå, att man alltid skall se framåt, bara framåt.