KAPitEL 2: PÅ ARKADiAgAtAN
ens egna och böckerna valbara för en lång tid, en lång natt […] Av nå-
gon anledning dansade jag inte […] det gick ju också an att låta bli eller
åse det hela en smula på avstånd«.
I Mirjams fotoalbum från de sista skolåren ser man henne posera
framför Runebergs staty i Esplanadparken, iklädd moderiktig potthatt,
kappa med typisk tjugotalsskärning, silkesstrumpor och klackskor med
slejf. Nennes döttrar klädde sig med god smak. Det finns foton av skol-
kamraterna Mona och Harriet i liknande utstyrsel och av ungherrar i stu-
dentmössa. Fotokavalkaden avslutas med bänkskuddarfesten våren.
Fick den ensamma flickan vänner i tonåren?
I den långa, delvis självbiografiska novellen »Ny gryning« (Mörka
gudar, ) låter Mirjam sin huvudperson Chérie Kloster berätta:
Till min hemliga, vissa perioder av mina uppväxtår allting annat
överskuggande sorg, fann jag aldrig någon verklig väninna under
min skoltid, ingen som jag verkligen kunnat anförtro min ensam-
het åt, ingen som anförtrodde sig åt mig så som jag hade velat. Jag
var ganska god vän med dem alla, men på ett ganska likgiltigt,
ofta ganska tillbakadraget sätt […] Jag var inte olik till det yttre,
men på ett inre, smygande, dolskt sätt, vilket med sin ovisshet
skrämde och plågade mig.
[…] Då gav mig faster Thérèse på min trettonde födelsedag en
bok med mossgröna, vackra, mjuka läderpärmar. Och så begynte
jag föra dagbok. Den blev min tröst och mitt sällskap och jag an-
förtrodde den inte händelser och skeenden, men tankar och käns-
lor i oändlighet, någongång också dikter och berättelser och om-
dömen om böcker som jag läst. Den mossgröna boken blev fylld,
men den efterträddes av svarta vaxdukshäften, en hel rad, som jag
hann förstöra innan jag definitivt blev sjuk.
Chérie Kloster antar att hennes dagböcker inte nämnvärt skiljer sig från
andra sådana, skrivna i pubertetsåldern, utom kanske i sin monotona,
intensiva sorg över att vara annorlunda och i självmordsdriften som
uppenbarar sig i fjortonårsåldern.