
ÄLVAN OCH JORDANDEN
Den mossgröna dagboken existerade i sinnevärlden och fanns bland
Mirjam Tuominens kvarlåtenskap – dock endast pärmarna. Dagboks-
bladen hade hon rivit ut och förstört, liksom tonårstidens och ung-
domens svarta vaxdukshäften. Enligt systern Anita förde Mirjam dag-
bok redan under barndomen, men de tidigaste bevarade dagböckerna
daterar från hösten  då hon debuterade som författare.
Ett vittnesmål om den sextonåriga Mirjam finns i Lilli Fougstedts
intervju i Helsingfors Journalen  december , strax efter att den
andra novellsamlingen Murar utkommit. Lilli Fougstedt hade bott ett
år på Arkadiagatan som inackordent hos Nenne:
Minnesbilden av författarinnan vid den tiden: en lång, spenslig
flicka med bruna ögon, bjärtröd mun och skygga rörelser. Mycket
intelligent, vanligtvis lyssnande och frågande, avvaktande, men
med plötsliga personliga ingg i samtalet, ofta lidelsefullt fram-
förda. Själv talade hon aldrig om det: men man visste att hon skrev
överdådiga uppsatser i skolan och att hennes litteraturintresse var
ovanligt levande. Ofta förnade hon en med sina mogna omdö-
men och sina för en sextonåring frapperande kunskaper. Men hon
var kroppsligt bräcklig och sina sjuka dagar drog hon sig inom sitt
skal och gick mycket blek bland oss.
Mona de Pont, en av flickorna som avporträtteras i fotoalbumet, skrev
glada, backfischaktiga brev till Mirjam under de sista gymnasieåren.
Det handlar mycket om hippor, kläder och flirt. Mirra tituleras än
»Älskade du«, än »Käraste lilla idiot«, än »Älskade lyckliga själ«. Mona
argumenterar beslutsamt för att Mirra borde sluta känna sig annorlunda
och utanför: »Jag kan inte fatta, varifn du har fått att du är t.ex. ful,
r du har en sån flax som du har nu hela tiden, och när alla påstår att
du har charme.« Den  oktober  håller Mona på att »dö av ilsk
över väninnans brist på självförtroende och räknar upp ett antal av Mir-
jams påstådda erövringar. Sedan frågar hon intresserat: »Hurudan är
dendär Totti, hur ser han ut?«