på sin läckande mjölkkanna. Det var vår nya granne Jan-Erik
”Palle” Pahlman som hade flyttat in från Pargas. Han blev
en av våra allra bästa vänner och senare skyttekung i IFK
Mariehamns fotbollslag
En annan grej som vi gjorde var att lämna en plånbok mitt på
vägen. Andra knöt fast plånboken i ett snöre och drog undan
den. Men inte Lasse och jag. Vi kastade bara dit plånboken och
klättrade upp i ett träd med luftgeväret. Vi hade kikarsikte så
när någon kom och tog plånboken siktade vi bredvid händerna,
precis någon centimeter från nagelbandet. Vi tyckte inte att
vi gjorde något fel, det var ju vår börs. Hur kunde någon tro
att man får ta vår börs bara för att den ligger på marken? Vem
som helst begriper att den måste tillhöra någon. Vi hade full
rätt att försvara vår egendom, tyckte vi.
Det var nog mycket sånt som vi gjorde, Lasse och jag. När
det började osa hett gömde vi bössan, den lyckades dom vuxna
aldrig ta ifrån oss.
En annan gång skulle vi fälla en tall på Norragatan. Där växte
stora, tjocka träd så vi tänkte att vi skulle ta ner ett. Det här
var på hösten och vi hade skydd av mörkret. Vi hade kommit
över en såg med blad som var extra brett. Och sedan sågade
vi och trädet föll rakt på elledningarna. Jag minns än i dag
hur det sprakade ända ner till Torggatan. Sedan slocknade
hela Mariehamn. Och det var det som var planen, vi ville se
stjärnregnet när trädet träffar ledningarna. Och stjärnregn,
det fick vi. Men det blev bråk efteråt för strömmen gick i hela
stan, också på sjukhuset, så dom var rätt arga.
Men inte var det värre än att Erhard Andersson kom på nytt
besök och bad oss ta det lite lugnare. Inte var det så allvarligt
nu heller, farsan som hade varit i kriget var inte den som
hetsade upp sig.