En annan gång låg en skuta nere vid ÅSS:s segelpaviljong.
Den hade kört props och hela kajen var full av stockar. De
var hala och svåra att få grepp om, men vi hittade käppar med
hackor som gubbarna lämnat efter sig. Med dem var det enkelt
att kasta allt tillbaka i havet. Men det var inte heller populärt
så Erhard kom på nytt besök. Mamma fick återigen bjuda på
kaffe så att Erhard fick annat att tänka på. Han hade mycket
att stå i på grund av oss, kriminalaren.
En gång höll det på att gå riktigt galet, eller det gick ganska
galet. Karl-Gunnar Ahlman var vår kompis och granne. Där vi
bodde låg ett stort vedlider och en brunn mitt emellan husen.
Lidret var fyllt med riktigt gammal björkved. Jag vet inte hur
det gick till, men på något sätt lyckades Karl-Gunnar, Lasse och
jag få eld på lidret. Du ska veta att det är ingen liten brasa när
veden i ett lider börjar brinna. Då kom Karl-Gunnars mamma
springande med en hink och tog vatten från brunnen som hon
kastade på lidret. Men det hade ingen effekt, det var ungefär
som om någon hade kissat på World Trade Center.
Eldsvådan blev för mycket för vår hyresvärd Nordberg.
Han var lärare i lyceet, en annan Nordberg än den som hade
butiken. Läraren blev ordentligt arg och sade: ”Nu får det vara
nog!” Han riktigt betonade: ”nog” på slutet så det lät som ”Nu
får det vara no!” Jag minns än i dag hur ilsken han var.
Så vi måste flytta. Det var en av de bästa stunderna för
Lasse och mig, vi skulle äntligen flytta till eget. Mamma och
pappa hade tidigare bestämt sig för att bygga ett hus och efter
branden satte de fart. Felet var att de inte fick statligt aravalån.
Men ett ännu större fel var att de redan hade börjat bygga utan
att ha gjort klart om lånet. Från staden hade de varit ute och
pekat ut en tomt på Berggatan där huset skulle stå. Där står det
MURARENS SON