förresten än i dag, mammas och pappas ursprungliga hus och
allt som jag byggt till. Det är Ritas och mitt hem. Egentligen
har jag aldrig bott någon annanstans.
Problemet med husbygget var att man enligt aravabestäm-
melserna inte fick börja bygga innan lånet var klart, men
eftersom mamma och pappa hade fått löfte om lånet var
bygget redan påbörjat. Det var Anderssons bygg från Saltvik
som byggde och så plötsligt stod föräldrarna där utan lån.
Mamma blev ju förbannad, hon tyckte att det var orättvist så
hon ringde upp presidenten i Helsingfors. Det här var
och Urho Kekkonen hade blivit vald till president tidigare det
året. Mamma fick tag på honom och berättade hur allt gått
till. Jag tror Kekkonen hade haft någonting med aravakom-
missionen att göra, hur som helst ordnade sig lånet. Curt
Carlsson på banken ringde upp bara någon dag efter mammas
samtal och sade att lånet var klart att lyftas. ”Det var ju bra”,
sade mamma, ”för vi ska ha taklagsöl i dag”. Senare samma år
fick pappa en veteranmedalj av Kekkonen för tapperhet i fält.
Medaljen och Kekkonens brev hänger på min vägg, jag tittar
på dem varje dag.
Det som gjorde mamma så arg var att barnfamiljer enligt
aravareglerna skulle ha förtur när lån beviljades, men i
Mariehamn hade par utan barn fått lån men inte vår familj.
Det tyckte hon var så orättvist att hon ringde upp Kekkonen.
Pappa blev också förbannad, men han sade att vi flyttar tillbaka
till Österbotten, till Lepplax där han hade sin släkt. Att han
var österbottning och inte någon riktig ålänning blev han ofta
påmind om. Han förlorade många gånger tävlingen om olika
murarjobb för att ålänningar hade förtur, en österbottning fick
jobbet bara om ingen ålänning gav offert. Därför talade han
ibland om att flytta hem, men mamma ville inte så vi stannade