kvar. Och pappa fick nog jobb om han åkte ut i skärgården och
murade. Där behövdes bakugnar så det fanns jobb hur mycket
som helst om somrarna.
I skolan var jag bra i idrott, mycket bra. När jag hade kvarsitt-
ning så slapp jag undan om det var skoltävlingar. Matematik-
läraren Georg ”Jogge” Söderlund sade att det var lika bra att
jag gymnastiserade för matematik kommer jag aldrig att lära
mig. För femton år sedan när jag var ute med hunden mötte
jag Jogge som medgav att jag nog i alla fall tycks ha lärt mig
räkna. Han sade att det kanske var han som aldrig lyckades lära
mig. ”För om det är någon av mina elever som lärt sig räkna
så är det du, Anders”. Jogge var en sträng men rättvis lärare.
Man kan inte säga att jag vantrivdes i skolan för så illa var det
inte. Jag lärde mig säkert veta hut och lite regelverk. Men jag
kände från början att skolan inte var min grej. Jag ville alltid gå
hem för att göra affärer. Jag hade en egen kiosk på Berggatan
där jag sålde Dinky Toys-leksaksbilar och serietidningar. Och
så samlade jag flaskor. Det jobbet gav bättre inkomster än
en månadslön, men då fick jag verkligen samla. Lyckligtvis
hade jag en trehjuling med flak där jag kunde lägga flaskorna.
Trehjulingen behövde jag också när jag som tioåring började
som springpojke hos Nordssons.
Det var mamma som skötte ekonomin. Pappa kom hem med
lönen och mamma betalade alla räkningar. Hon betalade
alltid punktligt. Hellre fick vi snåla och spara än att en räk-
ning blev försenad, det hände aldrig. Jämfört med kaptener
och kaptensfruar var vi förstås fattiga, men vi hade världens
lyckligaste familj. En riktig superfamilj. Jag minns att när
morsan och farsan byggde huset så valde dom att inte installera
MURARENS SON