någon riktig garagedörr utan bara vanliga dörrar, för det var
ju uteslutet att det någonsin skulle komma en bil i vår familj.
Det skulle vi aldrig ha råd med, trodde dom.
Vem som var rik och vem som var fattig märkte man inte
så mycket på den tiden. Framför allt mellan oss barn spelade
bakgrunden ingen roll. Men bland de äldre var Mariehamn
ett klassamhälle. Direktörer och redare var förnämare. Som
barn märkte man inte av det, men som vuxen när jag började
med affärer gjorde man nog klart för mig att jag inte skulle
sticka upp.
För mig var mamma och pappa alltid ett och samma. De
var ute tillsammans, mamma var ju synskadad så de gick i
armkrok. En dag när jag kom hem från skolan märkte jag för
första gången att det i alla fall var lite skillnad på mamma och
pappa. Jag skulle som vanligt tvätta händerna, lämna skorna
på rätt ställe och dricka choklad. Eftersom mamma var blind
var det viktigt att skor och andra saker fanns där dom skulle.
Man fick aldrig lämna framme någonting så att hon kunde
snubbla. Och skåpdörrar fick man absolut inte lämna öppna
så att mamma kunde slå sig blodig. Det var ordning och reda
i det Wiklöfska hushållet, och så är det fortfarande.
Men den här dagen när jag kom hem låg det ett finger på
trappan, med nagel och allt, ett pekfinger. Jag studerade fingret
noga. Det var helt och rent, inget blod alls så jag lade det i
fickan. Sedan gick jag in och ropade på mamma och berättade
att jag hittat ett finger på trappan. Hon var helt hysterisk, grät
och skrek och klagade på att det var Lasses finger. Mamma
ville genast ringa till doktor Hellström, men pappa sade att
hon skulle låta bli för doktorn höll just då på att operera Lasse.
Pappa satt lugnt vid köksbordet och fyllde i en tipskupong. Han
sade att om man förlorar någonting som man har mer än två