av så klarar man sig bra. Och sedan frågade han om jag tror
att Stoke kan kryssa mot Chelsea.
En annan gång farsan tog ner mig på jorden var efter att jag
sålt min första Mercedes och kom hem lite mallig. Jag minns
att köparen var Xenia Saari, hon körde inte själv men ägde en
taxirörelse. Det var vinter och grader kallt. På den tiden
kom jag alltid hem till lunch och middag. Pappa var hemma för
han kunde inte mura i kallaste vintern. Efter att jag skrutit en
stund med affären sade jag att det var kallt. Då tittade pappa
mig i ögonen och sade: ”Hördu pojk, när jag var på Karelska
näset fick vi först ta bort några centimeter sot från snön för
att få vatten i våra matkanistrar. Och när vi pissade fick vi ta
fram bajonetterna efteråt för att slå av strålen. Då pojk, då
var det kallt.”
Efter den dagen var det alltid varmt hemma hos Wiklöfs,
ingen klagade på kölden. Det var den andra gången jag insåg
att mamma och pappa var skilda personer. Pappa hade varit i
kriget och sett så mycket att ett finger mer eller mindre inte
betydde någonting för honom. Och han hade frusit på Näset,
så ingen skulle komma och klaga på kölden för honom.
Lasses finger gick inte att rädda. Tillsammans med kom-
pisen Guy Gustavsson hade de sysslat med kanoner. Uppe på
Lotsberget brukade de skjuta, men en dag fastnade skottet.
Så de öppnade kanonen för att trycka ut krutet hylsvägen och
då small det. Men Lasse klarade sig bra utan finger, han blev
journalist och skrev på maskin snabbt som bara den.
Alla hade egna smeknamn på den tiden. Lasse kallades Wiklöf
så jag blev Lill-Wiklöf. Lasse hörde till de äldre som bestämde,
jag var ofta yngst och höll mig lite i bakgrunden. Åldersskill-
naden märktes inte så mycket, men det fanns tillfällen då det
MURARENS SON