Också introverta, lättskrämda, ångestfyllda barn kan få
träning. I ett träningsprogram som Andrea Petersen skriver
om i On Edge sitter de i ring och uppmanas svara på frågor.
Den som vågar får ett klistermärke som belöning. ”Brave!”
står det på märket. Eller ”good job!”.
Själv led jag av allvarlig social ångest i ett tiotal år utan
att ha en aning om att det var social ångest jag hade.
I stället tyckte jag att jag var: pinsam (punainen!), blyg,
socialt klumpig, tyst, försagd, hopplös, ful.
Min sociala ångest botade jag alldeles själv genom att
bli journalist. Jag hade ingen aning om att det var kognitiv
terapi jag sysslade med. Jag visste inte att varje gång jag ut
-
satte mig själv för skrämmande intervjusituationer där jag
förväntades vara öppen, charmig och pratsam i själva verket
hjälpte mig själv att förvandlas till just en sådan person.
Men medan jag väntade på den här förvandlingen rod
-
nade jag.
Det började på en timme i historia då jag gick i femman.
Läraren ställde en fråga och jag räckte upp handen och
svarade och helt oväntat, från ingenstans, spred sig en
kraftig rodnad över hela mitt ansikte. Efter det blev jag den
rodnande flickan. Jag undvek att svara under lektionerna.
Jag försökte svara snabbt, jag böjde mig över mitt papper
och lät håret falla ner över kinderna för att det inte skulle
märkas.
Och jag kunde inte veta när. Den värsta tortyren är att
inte veta när något hemskt ska inträffa. Om det finns
Ångestgudinnan