ett mönster, en regelbundenhet, kan vi ha kontroll över
våra liv. Rodnaden kom ofta, men slumpmässigt. Ibland
rodnade jag, ibland inte, jag hade ingen koll på när min
kropp hade för avsikt att vrida på rodnaden. Den började
som en lätt värme, i det första skedet gick det ännu att
komma undan, att stiga upp från bordet och låtsas att jag
måste till toaletten, men oftast kom den när plötslig flykt
var omöjlig. Då spred den sig över hela ansiktet och ner
på halsen som en brännande mask. Varje gång jag svarade
eller höll föredrag tittade alla intresserat på mig.
När kören jag sjöng i hade konsert stod jag i första raden,
för jag var första sopran. Jag koncentrerade mig på att
sjunga rätt, på tonhöjden, på ingångarna. Men min kropp
hade något eget för sig. Tanken fanns plötsligt där som
en sorts viskning. ”Tänk om du rodnar.” Jag stod i första
raden och rodnade medan mina släktingar satt i publiken.
Jag verkade oberörd men min kropp svek mig. Den
ropade ut saker om mig, sådant som jag ville hålla
hemligt.
I dag läser jag att det finns en operation som heter
”endoscopic transthoracic sympathectomy”. Den går ut
på att kapa av en ganglie till en nerv vid bröstkorgen. Den
här operationen botar tusentals rodnande personer varje
år. Hade jag vetat om den då det var som värst tror jag
att jag hade bett mormor och morfar om pengar och tagit
flyget till USA.
Ångestgudinnan