Det tog många, många år innan rodnaden lämnade mig
helt. Det kan fortfarande hända att jag rodnar, men det
händer mycket sällan, kanske ett par gånger om året. Hos
mig verkar rodnaden påverkas av hormoner eftersom jag
rodnat oftare när jag varit gravid.
En typisk situation som kan få mig att rodna: någon
slänger ur sig ett oväntat skämt på min bekostnad, något
jag inte sett komma. Rodnaden är, för mig, den plötsliga
skammens budbärare, den som kommer över mig då alla
andra skrattar men jag själv inte tycker det är roligt.
Jag hinner inte tänka en medveten tanke, men mitt
hjärta vet och min kropp reagerar. Å vad du är löjlig, säger
de, och blodet rusar till mina kinder.
Ungefär år då jag började rodna under körkonserter
publicerade psykiatrikern Michael Liebowitz vid Colum
-
bia University en artikel som hette ”Social Anxiety – the
Neglected Disorder” (ungefär: social ångest, en försum
-
mad störning). Han var en pionjär. Efter hans artikel
inleddes forskningen kring social fobi och småningom
insåg också terapeuterna att det var en fobi som kunde
behandlas.
Men år i Esbo hade förstås ingen någon aning om
detta, allra minst jag själv.
Jag var livrädd men jag gjorde hela tiden saker ändå.
Jag sökte sommarjobb trots att jag var tvungen att ringa
okända människor. Jag fick dem. Jag var med i drama-
Ångestgudinnan