klubben och stod på scen (mina ben skakade som rön i
vinden) och föll inte död till marken.
Hade jag gjort allt det där om jag vetat att det var social
ångest jag led av? Skulle mina föräldrar ha låtit mig stanna
hemma med min bok om jag haft en diagnos?
Det skulle inte varit bra för mig.
Men å andra sidan – om jag hade fått hjälp då, hade jag
mått så dåligt som jag mår i dag? I hela mitt liv har jag
skyfflat undan saker, skyfflat, skyfflat, skyfflat, visat upp en
stark fasad. Min ångest har blivit tunnare och tunnare men
i stället har den lagt sig som ett täcke över hela mitt liv.
Torsdag 19.00
I dag gick jag äntligen till läkaren. ”Jag tror jag behöver
hjälp”, sa jag. ”Jag är orolig för att ångesten ska ta över.
Jag är orolig över att jag måste äta piller nästan varje dag
för att vara så lugn att jag kan sova.”
Jag beskriver hur rädd jag är för att ta mediciner. Jag
säger att jag inte ständigt vill ta den lugnande medicin
jag tar nästan varje kväll, men att jag inte vågar ta någon
annan medicin heller.
Vår doktor har så mild blick. Han säger: ”Du berättar
på ett roligt sätt men det där måste vara svårt. Det måste
göra ditt liv väldigt besvärligt.”
Han skriver en remiss.
Ångestgudinnan