I en röd Taunus ()
allt börjar för mig, det är det första minnet
jag kan tidsbestämma med rimlig säkerhet:
Det är sen september eller tidig oktober. Jag sitter i
baksätet i pappa Johnnys nyanskaffade Taunus. Vi kör
från Ulfsbyvägen, där vi bor, till den närliggande motor-
vägen – Finlands första – och vidare till en vårdanstalt i
Veikkola några mil utanför stan. Där ute är himlen klar
och hög, lövträden sprakar i rött och guld och vajar i
vinden. Pappa kör fort, det gjorde han alltid. Och du finns
med du också, min bror Mårten, i detta det första minnet
jag har: du ligger i en bäddad korg där bredvid mig. Du
är fyra, kanske fem månader gammal och vi ska hälsa på
mamma, som vårdas för sin depression ute i Veikkola.
Det här minns jag, och förstår samtidigt hur mycket jag
inte minns. Säkert fanns det en fjärde person där i bilen,
troligen mormor eller farmor, eller kanske pappas moster
Lisbeth. För pappa skötte oss inte ensam: det stod äldre
kvinnor i vårt kök och lagade mat hela den hösten, det
minns jag tydligt. Däremot minns jag inte hur det blev
när vi kom fram till vilohemmet i Veikkola, jag minns inte