Åren — KJeLL
hur mamma Christina reagerade, jag minns bara att där
var vackert, det fanns en ståtlig gammal trävilla, kanske
fler, och en sjö med mörkt vatten. Veikkolahemmet var
känt för sina fria vårdmetoder, och patienternas diagnoser
var ofta rätt lindriga. I ett litet land som Finland korsas
människornas vägar när tiden sträcks ut: ett par år senare
fick Veikkolahemmet en ny överläkare, Claes Andersson,
och många årtionden senare blev han din svärfar.
Jag har använt bilden av oss i bilen litterärt, både i en
novell där jag flyttade scenen ett år framåt, till , och
i ett inledande avsnitt i romanen Den svavelgula himlen.
I novellen beskrev jag många av min barndoms ikoniska
ting; rymdfärderna, känslan av att bo i en nybyggd förort,
Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods röster. Men det är
vi där i bilen som är alltings början.
Jag är redan sex år gammal den hösten, och nu, femtio-
fem år senare, har jag inga minnen från åren innan. Bara
lösryckta fragment, syner och ljud som jag inte kan pla-
cera i tiden, de kan vara från två eller fyra eller fem års
ålder, jag vet inte. Min tidiga barndom är utplånad och
jag anar att det kan ha att göra med mammas bräcklighet
och ambivalens. Eller så är det något annat, något jag
inte får tag i fast jag famlat efter det förflutna hundratals
gånger.
En vinter på -talet får du och jag en cd-rom som
innehåller en svartvit film från sommaren . Av-
sändaren heter Sjöblom, och jag förstår att det måste vara