Åren — KJeLL
Jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket musik som
kom till den sommaren, musik som senare skulle bli viktig
för mig.
I juni utkom The Beatles Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club
Band, och i augusti kom min freakfavorit Tim Buckleys
andra album Goodbye and Hello.
I Monterey slog Otis Redding, Janis Joplin och Jimi
Hendrix igenom med dunder och brak, och The Doors
”Light My Fire” och Aretha Franklins ”Respect” toppade
försäljningslistorna. Och i studiolokaler i Helsingfors och
Stockholm spelade finska Kirka och svenska Anna-Lena
Löfgren in schlagrarna ”Hetki lyö” (Beat The Clock) och
”Lyckliga gatan” (Il ragazzo della via Gluck), två låtar som
jag älskat hela mitt liv.
All denna färggranna populärkultur som jag senare
skulle drunkna i, men i filmsnutten från Ruovesi är vi en
svartvit efterkrigsfamilj där de vuxna försöker dölja sin
skörhet och oro så gott det går. Mamma hade insjuknat i
depression första gången då jag föddes, och helt återställd
blev hon aldrig. Hösten då du var liten tillbringade hon
på hemmet i Veikkola, men sedan skulle det gå nästan
trettio år innan hon togs in igen, mycket tack vare mormor
som brukade ta tåget till Helsingfors när mamma krisade.
Men ingen – inte mamma själv, inte pappa, inte mormor
och inte någon annan heller – orkade vara öppen om det
mörka stråket som fanns strax under vår familjs alltmer
välbeställda yta: när vi blev vuxna måste vi bröder fråga
flitigt för att få veta hur det varit.