Åren — MÅrten
snarare ett kommando. Han vill ha en cigarett. När du
svarar nekande blir han svart i synen och snärtar till dig
med handflatan över kinden. Eller får du ett knytnävs-
slag i magen, som får dig att vika dig dubbel? Jag minns
inte längre. Men jag minns den andra frågan som föregår
våldet. Ootsä hurri?
Nu är det inte bara övertygelsen om min oövervinnelige
storebror som får sig en törn den där eftermiddagen,
det är också något annat. Möjligen är det första gången
min tillit till omvärlden brister; jag inser plötsligt att alla
människor inte vill mig och vår familj väl. Det kommer
som en chock. Precis som det där ordet. Hurri. Jag har
aldrig hört det innan, men undermedvetet fattar jag genast
att det kommer att få konsekvenser för min framtid. Vad
jag ännu inte vet är att det också ska lägga grunden till
en ambivalent inställning till svenska språket som jag blir
kvitt först som vuxen. En gränslinje har dragits upp mellan
mig och omvärlden.
Hur påtaglig den är ska jag få erfara bara några måna-
der senare, då jag blir utsedd att representera de svensk-
språkiga eleverna i tvisten med bråkstakarna i den finska
parallellklassen. Min antagonist heter Juha och enligt en
hemlig uppgörelse äger slagsmålet rum efter skoltid och
bevittnas av en stor skara elever som format sig till en
ring runt oss. Kampen slutar oavgjord, eller rättare sagt
avbryts den av mamma som chockad dyker upp för att
hämta mig. Men händelsen bidrar sannolikt till att jag
tjugofem år senare börjar översätta böcker. Viljan att agera