()
brobyggare mellan de två språken vaknar tidigt. Däremot
har jag inte slagits sedan dess.
På sätt och vis var Steinerskolan i Mejlans ett praktexem-
pel på hur man konkret kan motarbeta fördomar, språklig
segregation och misstänksamhet: de finska respektive
svenska parallellklasserna låg bredvid varandra, och efter
en viss inledande misstänksamhet överskreds språk-
gränsen på ett naturligt sätt och vänskapsband bildades.
Motsvarande välvilja kunde man inte räkna med i
Munksnäs. När jag vandrar runt i mina barndomskvarter
i dag kan jag fortfarande förnimma den där gnagande
oron jag kände över att hamna på fel plats, i fel revir där
man löpte risk att råka på en smocka för att man talade
fel språk.
Som i änden av allén exempelvis, vid den gamla trä-
kiosken vid Bredviksplatsen där alla finskspråkiga ton-
åringar samlades; den där skräckzonen som det var
livsfarligt att beträda vid fel tidpunkt på dygnet.
Och hur den här känslan styrde hela tillvaron: att alltid
tvingas vara beredd att ta till flykten, korsa gatan eller
smita in i en portgång, i väntan på att det finska gänget
skulle passera.
Den där instinkten som låg kvar väldigt länge, lagrad i
både kroppen och medvetandet. Som gör att man fort-
farande som vuxen besitter ett sjätte sinne som varslar om
grupper om tre eller flera manliga personer som kommer
emot en på håll på gatan om kvällen.