Åren — MÅrten
Våra huvudsakliga plågoandar var en duo som kallades
Rotta och Kille. Vad de hette på riktigt har jag än i dag
ingen aning om, men som karaktärer var de som hämtade
ur persongalleriet i en gammal pojkbok; den ena lång och
gänglig, oftast allvarsam, den andra kort och satt och med
ett skiftande ansikte som ömsom kunde spricka upp i ett
hånfullt grin, ömsom ge uttryck för en sorts förrädisk
omtanke. Under ytan låg våldet ständigt på lur, därom
rådde inga tvivel. Att möta någondera av dem, eller allra
värst: att möta dem tillsammans, var något man helst
ville undvika. Bättre då att ta det säkra före det osäkra
och ha stenkoll på var man rörde sig – och framför allt
när.
Det värsta var att ta sig till scoutkällaren, som låg under
den svenska samskolan. Då tvingades man korsa idrotts-
planen och passera en liten bergsknalle där de finsk-
språkiga ungdomarna samlades om kvällarna. I sådana
fall var man fritt villebråd och kunde bli överöst med både
småsten och glåpord. Särskilt ängslig var jag också över
att någon skulle genskjuta mig när jag kånkade min cello
till lektionerna på Rievägen.
Ändå var Munksnäsligisterna inte värst: Haga- respek-
tive Eiragänget skulle man särskilt akta sig för, där fanns
folk som var farliga på riktigt. Att Joharigänget (döpt efter
Johannesplan i södra Helsingfors) sparkat ihjäl en kille
i Ulrikasborg var en nyhet som spred sig i ilfart bland
tonåringar i början av -talet. Ett annat dödsfall utanför
tivolit Borgbacken kort därefter bidrog till att stadsdels-
gängen så småningom upplöstes.