()
Dessa tidiga och obehagliga upplevelser väckte hos
mig en stark vilja att inte bara lära mig finska, utan även
assimilera mig, ibland intill självutplåning. I tolvårsåldern
var jag bombsäker på att jag skulle ändra namn så fort jag
blev vuxen. Eller nej, helst skulle det ske med en gång.
Martti Länsisaari. Jag smakade på namnet. Det lät inte
så tokigt och kunde duga som artistnamn ifall jag skulle
bli rockstjärna, vilket jag hoppades på – sångaren i det
populära bandet Eppu Normaali hette just Martti. Men
framför allt skulle Rotta och Kille och deras lakejer då
lämna mig i fred, resonerade jag. Föräldrarna hörsam-
made inte min önskan.
I dag utstrålar Munksnäs mysig medelklassidyll och Sol-
sidan-vibbar i ännu högre grad än jag minns från min
barndom på det murriga sjuttiotalet. Mycket är sig likt,
men inte allt. I korsningen av Munksnäs allén och Bred-
viksvägen låg på den tiden en skogbevuxen kulle som
man kunde gena över för att ta sig till biblioteket, i dag
står där ett nybyggt sexvåningshus. Överlag är nästan
samtliga dåtida no-go-zoner utbyggda. Även det gigan-
tiska Konehuset har omvandlats till bostadsrätter, under
det vräkiga namnet ”Park Avenue”. Strax intill ligger en
nybyggd radhuslänga i townhouse-stil.
Men den gamla träkiosken i funkisstil står kvar, till
synes obekymrad av tidens gång, utrustad med mysiga
utemöbler inklusive filtar och blommor. I dag stannar
spårvagnen en bit ifrån, men när det begav sig gjorde
den halt precis i kurvan, så att man klev av mitt framför