VED
det var ingen fråga, sägingenting, då tappar jag bara tråden,men
också om jag är en gammal sjöman så är det här en sann historia.
Sjömannen, om han nu var sjöman, skakade fram en ny filterlös
ur det gröna paketet, tände den och började från början.
Det var krig, nej, bry dig inte om vilket. Det var vinter, dagarna
var kalla och nätterna ännu kallare och farsan, som inte var
min riktiga far, låg vid fronten och själv delade jag säng med
lillbrorsan, vi bodde nere i hamnkvarteren i en gårdsbyggnad,
ett trähus i en våning. Isarna hade lagt sig redan i november, det
kom inga fartyg med kol och inget annat heller. Det fanns jobb
att sköta, också när skolorna var stängda. Farsan var gårdskarl,
men nu låg han därute i sin grop och stirrade på skogsbrynet
och väntade på att ingenting skulle hända, så storasyster och jag
fick hjälpa mor med både det ena och det andra, skyffla snö och
sanda trottoaren, bära vatten, skura trappor, öppna porten på
morgonen och låsa den till kvällen. Syrran passade lillflickan och
hjälpte mormor att skala och skära och röra om i grytan. Många
av gårdens barn hade skickats över viken till landet där alla sjöng
på ett och samma språk, drack choklad och åt sirapssmörgåsar,
medan vi fick nöja oss med frusna potäter och kålrötter. Det
mesta var på kort, det fanns inte en brödkant som var för hård
eller möglig, allt som bara kunde ätas åts och magarna krympte,
tarmarna skrek och skiten var antingen rinnande eller knapp och
torr i vårt avträde på gården. Lillbrorsan ville inte gå dit ensam,
nån hade skrämt honom och sagt att råttorna kunde bita pitten
av en om man inte passade sig. Och råttor fanns det gott om,
stora och feta, och jag och mina kumpaner, Olli och Poju, besköt
dem med våra stritsor som i Sirapslandet kallades för slangbellor,